Allt känns bara så tomt. Jag växlar mellan panik och apati. Ena sekunden vill jag äta allt som kommer inom räckhåll och nästa blir jag illamående av att ens tänka på mat.

Det enda jag kan tänka är "Jag hoppas att han visste hur mycket jag älskar honom. Jag hoppas att han visste hur mycket jag uppskattade alla gånger han ställde upp för mig och hur jag alltid kände mig välkommen hos honom." Jag var aldrig så bra på att visa det nämligen.

Jag har så äckligt svårt att visa människor hur mycket jag egentligen bryr mig. Det här är väl den största baksidan av det. När jag stänger ögonen hör jag hans hesa "hallå" om och om igen och jag förstår att det var för det bästa. Han plågades väldigt mycket på slutet. Han var alltid så rastlös. Precis som jag själv. Att ligga i en sjukhussäng och bara sakta förtvina måste ha varit så hemskt för honom. Jag kan inte ens tänka tanken. Så egentligen är det ju bra att han äntligen blivit fri, men det gör så jävla ont. Jag var helt förberedd på det, och det var för det bästa, men det gör ändå så ont att jag vill krypa ur skinnet och sluta existera för ett tag.

Jag har aldrig upplevt smärta på det här viset tidigare. Det är bara en förlust som kommit någonstans i närheten, men det var inte heller som det här. Åh, älskade farfar jag saknar dig. Jag saknar dig så det skär i hela mig och jag kan inte andas ordentligt. Jag klarar inte ens av att interagera med andra människor som vanligt. Jag vill bara inte. Jag önskar just nu att jag inte hade några människor i mitt liv som jag faktiskt älskar. Jag vill bara bort ifrån allt och leva ensam. På det viset slipper jag det här. Jag är så jävla feg.

Nattfilosofi på en tågresa

Jag sitter just nu på tåget upp till norrland och skriver. Klockan är tjugo över tolv och jag har sällan varit så inspirerad som jag är just nu. Livet är så stort, det finns så mycket jag vill hinna med, och så lite tid att göra allt. Jag så otålig med att få komma igång och verkligen börja leva mitt liv fullt ut så som jag vill ha det.

Ingen ska ta detta personligt, för det finns verkligen många människor som jag älskar och kommer sakna, men faktum är att jag känner mig kvävd. Jag känner mig fast och som att halva mitt liv bara är slentrian. En färdsträcka fram till den dag mitt riktiga liv börjar. Jag är snart tjugo år gammal och har fortfarande inte hunnit med ens en bråkdel av allt jag hade önskat. Jag har fortfarande inte tågluffat, jag har inte lärt mig något nytt språk, jag kan inte spela gitarr, och jag har aldrig kommit till skott vad gäller att fortsätta på min bok.

Ska jag vara ärlig så är jag lite besviken på mig själv för att jag inte kommit längre än jag har, men å andra sidan så innebär ju det att jag har så mycket mer kvar. Jag är tillfreds med mig själv och livet i stort, jag är faktiskt en väldigt lycklig människa i grund och botten, och ikväll kom äntligen min passion tillbaka.

Jag har precis sett "Into The Wild" för första gången, och den filmen kändes verkligen i mitt hjärta. Jag kommer förr eller senare göra något liknande, men min egen version av det. Inte riktigt lika extremt kanske, men jag vill komma nära. Det är en av anledningarna till att jag äntligen är inspirerad och vet precis vilket äventyr jag vill göra härnäst. En annan är att jag ikväll har pratat med min älskade Sandra, den människan som förstår mitt sug efter äventyr bäst i hela vida världen, och vi har taggat min nästa milstolpe. Mitt nästa stora äventyr.

Om du följer min bilddagbok så vet du nog vad det är jag pratar om, men för er andra kan jag ju berätta vad saken handlar om. Jag ska fira min 20årsdag med den ultimata upplevelsen. Min största passion här i livet är ju, som de flesta som känner mig vet, body modification och känslan av de rakbladsvassa kanylerna genom huden, och nu kommer jag till vad min ultimata upplevelse är; suspension. Det här kommer bli det största äventyret i mitt liv so far, och att Sandra dessutom ska dela upplevelsen med mig och göra den till något ännu bättre genom att dela hela helgen med mig så att vi kan upptäcka Stockholm om natten och se på världen genom en kameralins gör bara allt helt perfekt.

Jag har så mycket mer att se fram emot efter detta också. Om några få månader har jag äntligen gått ut gymnasiet och är fri att flytta precis var jag vill. Jag måste verkligen vidare nu. Jag måste, måste, måste vidare. Jag behöver ett nytt blad att skriva på, jag behöver stryka hela min historia och börja om igen. Jag behöver förändringar och jag behöver dem snart. Jag vill till andra sidan planeten. Jag vill bo i ett litet skjul på någon strand i Australien där ingen har någon aning om vem jag är eller vad jag har gjort i mitt liv. Jag vill lära mig surfa och dyka och gå långa promenader på stranden när det regnar. Jag vill lära känna nya människor och ta kontrollen över mina rädslor.

Tänk att bara hoppa på ett tåg och åka till man är less, bara hoppa av och börja ett nytt liv där man hamnar. Just nu tror jag att det är lite av ledmotivet till mitt liv. Förändring, ombytlighet och rastlöshet. Jag hoppas att jag verkligen gör allt det jag vill någon gång under min livstid, för min värsta mardröm är att se tillbaka på mitt liv om tjugo år och inte egentligen veta var tiden tog vägen. Jag vill minnas varje minut, uppleva varje sekund och verkligen ta vara på varje dag.

Jag tänker aldrig nöja mig med halvmesyrer, ska jag göra något så tänker jag göra det ordentligt. Livet tänker jag göra ordentligt, om det så kommer vara den filosofin som kommer bli min död.

Jag vet inte vad det är för fel på mig.

Jag övertolkar allt, saknar så sjukt mycket och blir ledsen av ingenting. Jag är mer kluven än jag någonsin varit tidigare, och jag vet inte vad jag ska göra åt saken. Man kan inte ha det på båda sätt, det är omöjligt. Men ååååååååååååh jag vet inte vad jag vill. Jag är ovan vid att inte veta vad jag vill, så jag tror faktiskt att det jag vill mest just nu är det tredje alternativet. Det enklaste.

Jag vill åka låååångt långt bort och börja om på nytt igen. Ett ställe där ingen tycker om mig, ingen tycker illa om mig och ingen vet någonting om mitt förflutna. Börja om är det bästa jag vet. Men jag saknar min mamma. Jag saknar många, men mest av allt saknar jag min mamma.