torsdag 18 mars 2010

I natt är en sömnlös natt. Igen. Två människor hemsöker mig. De två levande människorna som helt plötsligt försvann utan att ge mig något riktigt avslut. Jag saknar er båda så det skär. Den ena saknar jag på riktigt för första gången, den andra brukar jag sakna av och till. Jag hoppas verkligen att det går över snart, för annars vet jag inte riktigt vad jag ska ta mig till.

Morfars död har verkligen dragit upp många sår i mig. Saknaden av min farfar är väl den värsta eftersom det inte ens hunnit lägga sig ordentligt innan det var dags igen, men även saknaden av andra människor som bara ryckts bort ur mitt liv utan att jag riktigt hunnit vara med. Det är inte alls samma sak, men det känns förjävligt nu när jag ser tillbaka på det. Vi hade ju så jävla kul, varför skulle det bara ta slut sådär? Fattar ni inte att jag saknar er? Ingen av er?

Det jag ångrar mest med min morfar och min farfar är att jag inte sa rätt ut att jag älskade dem när de levde. Jag säger inte att jag älskar människor, i varje fall inte släkten och aldrig först. "Jag älskar dig MED" kan jag säga, men sällan bara "Jag älskar dig". Det är lite jobbigt att upptäcka en sån grej om mig själv, för jag trodde jag var mer öppen med mina känslor men när jag ser tillbaka på hur jag uppför mig så är det inte konstigt att det alltid slutar som det gör. Jag är alltid livrädd att bli lämnad, så därför skjuter jag er alla ifrån mig. Jag springer åt andra hållet så fort någon visat att de tycker om mig.

Varför är jag alltid så destruktiv? Varför kan jag inte bara se tillbaka på allt det fina och vara tacksam? Usch, jag önskar att jag bara kunde vara lycklig.

lördag 6 februari 2010

Jag orkar inte jag orkar inte jag orkar inte!

Jag vill bara härifrån och jag vill härifrån nu!
Jag vill inte ha med någon att göra längre, jag vill bara vara hemma ensam och bli tjock och hata mitt liv. Jag måste klara gesällen, men så fort det är färdigt så tänker jag försvinna och aldrig komma tillbaka. Fan jag har saknat så många, men ni gör mig mest bara besviken. Precis som jag säkert gör er besvikna.

Jag orkar inte höra av mig till folk, jag orkar inte bry mig om fester och supande, och jag är en riktig jävla bitterfitta. Jag vet allt det. Men vafan, jag har varit tillbaka i två veckor nu. Det är EN av mina så kallade vänner som ens orkat göra sig besväret att se hur jag bor. Andra svarar inte ens när jag ringer eller smsar. Är det någon som ens bryr sig? Nä jag orkar inte. Från och med nu tänker jag inte räkna med folk oavsett hur gulliga de låter när de vet att det ändå inte kommer bli något av med att ses.

söndag 10 januari 2010

Jag kan inte ens sova

Jag är så taggad nu. Det är allt jag kan tänka på! Klockan är snart fyra på natten, jag är pigg som en lärka, men borde verkligen, verkligen sova.

Så fort jag lägger mig ner och försöker låta bli att tänka, eller kanske tänka på något annat, så är det ändå där. Det är mindre än en vecka kvar. Jag är så taggad att jag skulle kunna hoppa ur skinnet. Jag kan knappt vara stilla i mer än nån minut, jag måste sysselsätta mig oavbrutet, för annars exploderar jag! JAG SKA FLYGA! Jag ska vara med om något som ytterst få kommer uppleva under hela sin livstid, och ännu färre verkligen kan uppskatta. Jag borde sova ordentligt i veckan så att jag verkligen kan få ut det mesta av det, men det går inte!

Resan är fixad, jag har ögonen på ett billigt boende och pengar undanlagda till just det här. Jag trodde nästan att det inte skulle bli av när jag bokade tiden, men nu är allt ordnat. Det kommer verkligen att hända! Jag kan inte fatta det ens! Det här är det största jag har gjort, och jag kommer nog aldrig att göra något som kan klå den här känslan av förväntan.

Många säger att det bästa de vet är att vara nyförälskad. Jag har hållit med fram till nu. Jag har varit nyförälskad flera gånger, och det är verkligen underbart, men den här känslan av förväntan är helt jävla oslagbar! Jag vet inte ens om jag kommer att tycka om det, men bara att känna såhär inför det är värt varenda krona jag kommer lägga på det.

Åh, när jag blundar kan jag nästan känna krokarna gå genom min hud. Jag tror att jag är kär.
Bara fem dagar kvar nu.