söndag 28 december 2008

Ja, jag vet.

Nu tycker du att jag är ett as.

Saker och ting har inte riktigt gått som jag hade tänkt mig. Självhat och äckel blir ledorden för det nya året. Heh. Känns bra. Nämen om jag ska vara seriös hatar jag situationen, men jag vet inte om det är så mycket jag kan göra åt den.

Just nu vill jag bara ha en jävla massa chips, choklad och annat äckel så jag kan fly för några minuter.

torsdag 25 december 2008

Jul jul, strålande jul!

Julen har kommit och i princip gått och jag är väl nöjd. Jag fick en systemkamera och hade ganska trevligt med min släkt... Men åh. Det känns inte som att det varit jul! Lina har inte varit hemma så inget känns riktigt värt det. Julafton började med att mamma skällde på pappa för småsaker och grät. Jag tror att hon var lika ledsen som mig för att Lina inte var där, och att det var därför, men det gjorde ju inte stämningen bättre. Sen att jag inte sov något natten innan så jag somnade ett par gånger under Kalle Anka var ju inte heller direkt positivt.

Men trots allt vet jag inte varför jag klagar. Visst, magin som funnits alla tidigare år är lite försvunnen, men jag har en familj som älskar mig omkring mig hela helgen och jag får vad jag önskar mig nästan alltid. Inte allt, men det som är viktigast brukar jag på något sätt få. Det finns så många som har det så mycket värre. Jag är verkligen aldrig nöjd, och det är inte okej. Jag måste lära mig att acceptera att min syster har ett eget liv och att hon inte kan vara hemma varje jul nu när hon har en pojkvän som också har en familj. Det är bara egoistiskt av mig att förvänta mig det.

Men trots allt detta gör det sjukt ont att inte ha henne hemma. Jag vet inte ens om jag kommer klara av att komma hem när hon kommer hit för att fira jul med familjen. Jag är rädd att det skulle kännas för fel.

tisdag 16 december 2008

Julkänslor och sjukhusbesök

Jag skrev egentligen allt det här igår kväll när jag kom hem, men det försvann på något sätt så det blir väl bara att göra om.

När jag vaknade vid fyratiden igår eftermiddag hade Anders ställt i ordning så att vi kunde klä julgranen! Jag har inte riktigt haft några julkänslor tidigare, men nu kom de igång. Jag blev så taggad på jul att jag skakade litegrann där när vi klädde granen och ställde fram tomtar.

Egentligen är vi båda uppväxta med att julgranen ska kläs dagen före julafton, men om vi ska hinna med lite jul här hemma också måste man ju passa på.

Hur som helst kom vi på att vi borde sätta nejlikor i apelsiner också, men eftersom vi inte hade varken nejlikor eller apelsiner och jag dessutom behövde hämta ut ett paket på posten så gick jag iväg till ålidhem centrum. Jag hittade allt jag skulle ha, och lite glögg som bonus, för att sen gå mot posten. När jag kom längst fram i kön och hade uppgett mitt nummer och allt sånt där tjafs så ramlade jag bara ihop. Jag svimmade inne på posten och lyckades dessutom ramla så jag slog bakhuvudet i ett gångjärn. När jag vaknade igen efter att ha varit borta ett par sekunder visste jag inte riktigt var jag var. Ena ögat såg lite suddigt och jag var rätt svag. Men de på posten ringde efter ambulans och jag ringde efter Anders.

Nu låter nog allt det här mycket hemskare än det egentligen var. Jag blödde lite i bakhuvudet, de fick klippa bort några hårstrån och sy två stygn, men det värsta var nog all väntetid. Jag var på posten vid kvart i sex och kom hem vid midnatt liksom. Det är ganska mycket väntetid. Men som tur var var ju som sagt Anders där med mig. Även om vi fick sämre och sämre humor allt eftersom tiden gick så fick det nog tiden att gå tre gånger så snabbt att han faktiskt var där med mig.

Man säger att släkten är värst, och visst det har sina poänger, men ibland är de riktigt, riktigt bra att ha också.

lördag 13 december 2008

Dita och fjärilar

Idag har jag fått två av de finaste julklapparna ever.

Jag och Agnes har firat vår egen lilla julafton idag eftersom vi inte kommer vara ens i samma del av landet vid jul. Vi har ju egentligen inte varit det någon jul tidigare heller, men jag vet inte. Det känns konstigare i år än det gjort tidigare. Det kanske är för att årets jul kommer bli väldigt konstig för mig över huvudtaget. Det är första året som min syster inte kommer vara hemma och många av mina älskade jultraditioner är ju, logiskt nog, hon en stor del av. Bara som exempel brukar vi baka pepparkakshus tillsammans. Dessa brukar bli väldigt ambitiösa. Vi har gjort allt ifrån rymdfärjor till pariserhjul och taj mahal. Det är något som kommer saknas otroligt mycket, och gör det svårt för mig att få någon riktig julkänsla, och jag tror inte någon riktigt förstått hur jobbigt jag tycker det är utom just Agnes. Som då kommer vara i Stockholm.

Menmen. Det var ju faktiskt inte det jag skulle prata om från början. Hela tanken med det här inlägget var ju att berätta för er, mina kära läsare, att jag haft en väldigt fin kväll. Vi bytte julklappar, lyssnade på lite julmusik och gjorde glass med saltlakrits. Glassen hann ju tyvärr inte frysa så vi kunde äta något annat än sås, men det är inte så petigt. Efter att ha ätit lite sås har vi ju faktiskt kvar glass till nästa gång hon är här. För mig är ju faktiskt det viktiga att vi hade kul tillsammans när vi gjorde den, och det hade då jag i alla fall.

Nu antar jag att ni är lite nyfikna på vad jag fick för julklappar som var så himla fina, så jag ska berätta det. Jag fick en bok och en tröja, men det var minsann inte vilken bok som helst, utan Dita von Teeses bok om burlesk och fetisch med hur många fina bilder och intressanta texter som helst. Det bara kliar i fingrarna på mig att börja läsa. Dita är nog en av mina allra största förebilder i livet. Hennes attityd är så sjukt fin.
Sen fick jag ju som sagt en tröja också. Det var en vit t-shirt med ett tryck hon gjort själv, nämligen texten "Hunger hurts but starving works". Den är helt underbar. Jag blir typ glad bara av att se den.

Nu kanske ni tänker "Jävla ätstörnings fetton, fattar ni inte att tröjor med sånna tryck bara gör saken värre?" men jag tror inte det. Jag vet att det handlar om självdistans och att kunna ta saker med ett skratt istället för att göra allting så mycket större än det faktiskt är. Huvudsaken är ju trots allt att man lär sig trivas med sig själv. Och Ditas bok är ju fan en handbok i att lära sig just det. Jag är bara så sjukt nöjd och glad just nu. Mat är nog bland de sista jag tänker på. Det är ett hälsotecken om något.

onsdag 10 december 2008

Sömnbrist och magkramp

Den här morgonen har varit den värsta på länge.

Jag har ju som jag skrivit tidigare börjat med en medicin som min doktor säger är samma som stilnoct, Zolpidem Actavis närmare bestämt, och jag somnar direkt av den. Det är jätteskönt att få sova hela nätter och vakna när väckarklockan ringer på morgonen så jag har i princip tackat gud för den hittills. Men i natt vaknade jag 03.45 och kunde inte somna om. Det gick bara inte. Min doktor har sagt att om det händer är det bara att ta en till, så det gjorde jag. Dock tyckte jag att det var konstigt att jag vaknade efter bara några timmar eftersom jag aldrig haft problem med det tidigare. Hursomhelst vaknade jag igen när klockan ringde vid sju, och hade den värsta huvudvärken jag haft på länge. Jag drog mig ur sängen och gick in på toaletten för att duscha och se om jag blev lite piggare av det, men precis när jag kom in genom toalettdörren vek jag mig. Jag hade så sjukt ont i magen att jag nästan satte mig ner där och då. Jag har haft kramp lite nu och då tidigare, men det här var ett av de värre fallen.

Nu tänker ni säkert att "jamen hon är ju ätstörd. Äter man inget på en vecka är det väl inte så jävla konstigt om man får kramp och ramlar ihop." men det konstiga är att jag har ju bestämt mig nu. Jag har äntligen bestämt mig för att bli frisk. Jag har ätit ordentligt i en vecka typ, så varför bråkar min kropp nu? Var det att jag tog för mycket medicin eller vad är problemet?

Nu har jag knappt klarat av att äta idag, mest för att jag knappt klarat att ta mig ur sängen, men tidigare har jag ju ätit! Jag borde inte straffas av min kropp för att jag börjat vara snäll med den igen! Eller borde jag inte äta mer? Min kropp har kanske vant sig vid att få ett äpple om dagen och tycker inte om att måsta ta hand om mer mat än så? Jag vet inte riktigt, men det känns inte så värt att vilja bli frisk igen om det är det här jag får som respons av min kropp.

torsdag 4 december 2008

Nu är jag visst Berny också.

Jag har gått på sömnmedicin förut, typ i våras, men den har slutat ha effekt för mig. Det var nån mesig medicin som hette sonata och fungerade endast som insomningsmedicin. Om jag vaknade mitt i natten och inte kunde somna om fick jag ta en ny liksom.

Nu har jag två kvällar i rad inte lyckats somna av dem, så jag berättade det för min freja-kontakt och hon har i sin tur tagit upp det med läkaren på freja. Kan någon gissa vad jag kommer få istället?
Stilnoct. Det enda jag hört om den medicinen är ju att Berny tar den och att den tydligen är ganska stark. Samt att den i högre doser används mot psykoser. Det känns väl tryggt och bra?

Helt ärligt vet jag inte om jag ska skratta eller gråta. Det känns å ena sidan som att allting överdrivs, som att freja ser mig som sjukare än jag är typ, men å andra sidan känns det väldigt bra att de inte bagatelliserar det heller. Allt beror ju på hur jag ser på det. Om jag bestämmer mig för att inte göra det till ett problem blir det inte heller något.

Sen kan jag även uppdatera alla om min ätstörning; Jag har bestämt mig för att den fan i mig inte ska få vinna över mig. Det har inte varit något enkelt beslut, men när vi började prata om min praktik som jag ska ha i vår så kom jag fram till att jag inte kommer orka med den om jag inte skärper mig. Så nu jävlar. Jag ska äta och jag ska inte låta ångesten vinna. Den är inte värd det. SÅDESÅ!

måndag 1 december 2008

Jag önskar jag var trött.

Tänk dig att inte sova på nåt dygn och sen sova och sova och sova i typ tjugo timmar. Det är mnitt liv just nu. Ikväll fick jag nog och plockade fram min gamla vän sonata, ni vet min insomningsmedicin, men lik förbannat sitter jag här. Den enda skillnaden är att jag har jävligt roligt ust nu. Jag började nyss gapskratta helt utan anledning, och jag vet, det är troligtvis jävligt mycket placebo, men i alla fall. Jag kan inte sova ens med medicin. Älskar livet just nu, kommer nog inte att göra det imorgon. Varför sätter jag mig i sånna här situationer? Det är väl ändå jävligt korkat. Jag borde kunna hantera livet lika bra som någon annan, men inte fan är det så. Jag kan inte ens sova eller äta. HEHEHEHE älskar mig själv för att jag kan göra världens enkalste grejer till något destruktivt. Vad är mest naturligt? Jo, att äta, sova, dricka och föröka sig. Jag har lyckats få alla de grejerna till något destruktivt, hur fan kan man lyckas bättre med livet än mig? Visst, jag dricker inte för mycket längre, och jag använder inte sex till något destruktivt längre, men maten och sömnen är så destruktiva de kan bli. Sjuuuuuuuuuuukt bra av mig. EHE. IUnte. För att inte tala om min lilla fylleperiod. Det är inte så jävla nyttigt att supa två-tre gånger i veckan en hel jävla termin. Hur lyckades jag ens orka det? Jag kommer fan aldrig bli frisk.