Jul jul, strålande jul!

Julen har kommit och i princip gått och jag är väl nöjd. Jag fick en systemkamera och hade ganska trevligt med min släkt... Men åh. Det känns inte som att det varit jul! Lina har inte varit hemma så inget känns riktigt värt det. Julafton började med att mamma skällde på pappa för småsaker och grät. Jag tror att hon var lika ledsen som mig för att Lina inte var där, och att det var därför, men det gjorde ju inte stämningen bättre. Sen att jag inte sov något natten innan så jag somnade ett par gånger under Kalle Anka var ju inte heller direkt positivt.

Men trots allt vet jag inte varför jag klagar. Visst, magin som funnits alla tidigare år är lite försvunnen, men jag har en familj som älskar mig omkring mig hela helgen och jag får vad jag önskar mig nästan alltid. Inte allt, men det som är viktigast brukar jag på något sätt få. Det finns så många som har det så mycket värre. Jag är verkligen aldrig nöjd, och det är inte okej. Jag måste lära mig att acceptera att min syster har ett eget liv och att hon inte kan vara hemma varje jul nu när hon har en pojkvän som också har en familj. Det är bara egoistiskt av mig att förvänta mig det.

Men trots allt detta gör det sjukt ont att inte ha henne hemma. Jag vet inte ens om jag kommer klara av att komma hem när hon kommer hit för att fira jul med familjen. Jag är rädd att det skulle kännas för fel.