söndag 27 december 2009

Allt känns bara så tomt. Jag växlar mellan panik och apati. Ena sekunden vill jag äta allt som kommer inom räckhåll och nästa blir jag illamående av att ens tänka på mat.
Det enda jag kan tänka är "Jag hoppas att han visste hur mycket jag älskar honom. Jag hoppas att han visste hur mycket jag uppskattade alla gånger han ställde upp för mig och hur jag alltid kände mig välkommen hos honom." Jag var aldrig så bra på att visa det nämligen.

Jag har så äckligt svårt att visa människor hur mycket jag egentligen bryr mig. Det här är väl den största baksidan av det. När jag stänger ögonen hör jag hans hesa "hallå" om och om igen och jag förstår att det var för det bästa. Han plågades väldigt mycket på slutet. Han var alltid så rastlös. Precis som jag själv. Att ligga i en sjukhussäng och bara sakta förtvina måste ha varit så hemskt för honom. Jag kan inte ens tänka tanken. Så egentligen är det ju bra att han äntligen blivit fri, men det gör så jävla ont. Jag var helt förberedd på det, och det var för det bästa, men det gör ändå så ont att jag vill krypa ur skinnet och sluta existera för ett tag.

Jag har aldrig upplevt smärta på det här viset tidigare. Det är bara en förlust som kommit någonstans i närheten, men det var inte heller som det här. Åh, älskade farfar jag saknar dig. Jag saknar dig så det skär i hela mig och jag kan inte andas ordentligt. Jag klarar inte ens av att interagera med andra människor som vanligt. Jag vill bara inte. Jag önskar just nu att jag inte hade några människor i mitt liv som jag faktiskt älskar. Jag vill bara bort ifrån allt och leva ensam. På det viset slipper jag det här. Jag är så jävla feg.

söndag 20 december 2009

Nattfilosofi på en tågresa

Jag sitter just nu på tåget upp till norrland och skriver. Klockan är tjugo över tolv och jag har sällan varit så inspirerad som jag är just nu. Livet är så stort, det finns så mycket jag vill hinna med, och så lite tid att göra allt. Jag så otålig med att få komma igång och verkligen börja leva mitt liv fullt ut så som jag vill ha det.

Ingen ska ta detta personligt, för det finns verkligen många människor som jag älskar och kommer sakna, men faktum är att jag känner mig kvävd. Jag känner mig fast och som att halva mitt liv bara är slentrian. En färdsträcka fram till den dag mitt riktiga liv börjar. Jag är snart tjugo år gammal och har fortfarande inte hunnit med ens en bråkdel av allt jag hade önskat. Jag har fortfarande inte tågluffat, jag har inte lärt mig något nytt språk, jag kan inte spela gitarr, och jag har aldrig kommit till skott vad gäller att fortsätta på min bok.

Ska jag vara ärlig så är jag lite besviken på mig själv för att jag inte kommit längre än jag har, men å andra sidan så innebär ju det att jag har så mycket mer kvar. Jag är tillfreds med mig själv och livet i stort, jag är faktiskt en väldigt lycklig människa i grund och botten, och ikväll kom äntligen min passion tillbaka.

Jag har precis sett "Into The Wild" för första gången, och den filmen kändes verkligen i mitt hjärta. Jag kommer förr eller senare göra något liknande, men min egen version av det. Inte riktigt lika extremt kanske, men jag vill komma nära. Det är en av anledningarna till att jag äntligen är inspirerad och vet precis vilket äventyr jag vill göra härnäst. En annan är att jag ikväll har pratat med min älskade Sandra, den människan som förstår mitt sug efter äventyr bäst i hela vida världen, och vi har taggat min nästa milstolpe. Mitt nästa stora äventyr.

Om du följer min bilddagbok så vet du nog vad det är jag pratar om, men för er andra kan jag ju berätta vad saken handlar om. Jag ska fira min 20årsdag med den ultimata upplevelsen. Min största passion här i livet är ju, som de flesta som känner mig vet, body modification och känslan av de rakbladsvassa kanylerna genom huden, och nu kommer jag till vad min ultimata upplevelse är; suspension. Det här kommer bli det största äventyret i mitt liv so far, och att Sandra dessutom ska dela upplevelsen med mig och göra den till något ännu bättre genom att dela hela helgen med mig så att vi kan upptäcka Stockholm om natten och se på världen genom en kameralins gör bara allt helt perfekt.

Jag har så mycket mer att se fram emot efter detta också. Om några få månader har jag äntligen gått ut gymnasiet och är fri att flytta precis var jag vill. Jag måste verkligen vidare nu. Jag måste, måste, måste vidare. Jag behöver ett nytt blad att skriva på, jag behöver stryka hela min historia och börja om igen. Jag behöver förändringar och jag behöver dem snart. Jag vill till andra sidan planeten. Jag vill bo i ett litet skjul på någon strand i Australien där ingen har någon aning om vem jag är eller vad jag har gjort i mitt liv. Jag vill lära mig surfa och dyka och gå långa promenader på stranden när det regnar. Jag vill lära känna nya människor och ta kontrollen över mina rädslor.

Tänk att bara hoppa på ett tåg och åka till man är less, bara hoppa av och börja ett nytt liv där man hamnar. Just nu tror jag att det är lite av ledmotivet till mitt liv. Förändring, ombytlighet och rastlöshet. Jag hoppas att jag verkligen gör allt det jag vill någon gång under min livstid, för min värsta mardröm är att se tillbaka på mitt liv om tjugo år och inte egentligen veta var tiden tog vägen. Jag vill minnas varje minut, uppleva varje sekund och verkligen ta vara på varje dag.

Jag tänker aldrig nöja mig med halvmesyrer, ska jag göra något så tänker jag göra det ordentligt. Livet tänker jag göra ordentligt, om det så kommer vara den filosofin som kommer bli min död.

lördag 12 december 2009

Jag vet inte vad det är för fel på mig.
Jag övertolkar allt, saknar så sjukt mycket och blir ledsen av ingenting. Jag är mer kluven än jag någonsin varit tidigare, och jag vet inte vad jag ska göra åt saken. Man kan inte ha det på båda sätt, det är omöjligt. Men ååååååååååååh jag vet inte vad jag vill. Jag är ovan vid att inte veta vad jag vill, så jag tror faktiskt att det jag vill mest just nu är det tredje alternativet. Det enklaste.

Jag vill åka låååångt långt bort och börja om på nytt igen. Ett ställe där ingen tycker om mig, ingen tycker illa om mig och ingen vet någonting om mitt förflutna. Börja om är det bästa jag vet. Men jag saknar min mamma. Jag saknar många, men mest av allt saknar jag min mamma.

lördag 28 november 2009

Jag är ett vrak.
Jag förstår inte hur jag kan vara så trasig att något som skulle göra de flesta överlyckliga ger mig en klump i magen. Jag är så jävla glad samtidigt som jag är förstörd.

Egentligen vet jag inte vad jag är rädd för. Det är inte att det ska gå åt helvete, det är inte att någon ska bli sårad. Jag är rädd att det ska gå bra. Jag är livrädd för att fastna och jag är livrädd för att vakna upp om tio år och undra vad fan det är jag har gjort med mitt liv. Jag vill aldrig behöva fundera på vad som hände med alla mina planer, eller undra hur det skulle kännas att leva fri på någon strand i Australien. Jag vill veta det om tio år. Jag vill ha hunnit uppleva allt som på något vis går!

Men samtidigt vill jag ju inte se tillbaka undra vad som kunde ha blivit här hemma heller. Fan ta människor.

fredag 20 november 2009

Fyfan för kunder

Jag orkar inte. Alltså seriöst. Idag har en 55åring flörtat med mig, en tant har dragit i mina kläder, jag har fått gå och lämna tillbaka kläder på H&M åt min handledare för 500e gången, jag hann inte äta lunch och jag avslutade dagen med en kund som vill ha en frisyr som hennes hår var för kort för, men insåg inte att det är omöjligt. Sen ville hon ha slingor, men blev inte nöjd med dem heller, och hela tiden förväntade hon sig dessutom att jag skulle göra allt MINST lika bra som en färdigutbildad frisör, om inte till och med bättre. JAG DÖR SNART! Jag orkar verkligen inte med folk idag. Jag vill bara gräva ner mig någonstans och aldrig mer komma fram igen. Det är inte rättvist.

tisdag 17 november 2009

Jag är rädd

Snart sprängs jag. Snart kommer allt bara sluta funka. Jag vet det. Jag har inte tur, det händer inte.

lördag 24 oktober 2009

Nu är alla mina saker nerpackade. Det mesta är väl i Skellefteå hos mina föräldrar, men två feta resväskor ska jag väl iaf ha med mig ner till Jönköping. Jag kan inte riktigt fatta att jag inte ska tillbaka hit till lägenheten sen. Mitt rum står tomt och ekar. Det känns bara så jävla fel. Jag kan inte ens fatta det.

Men nu lät det där kanske lite negativt. Visst, jag är väldigt ledsen att jag inte kommer att komma tillbaka till den här lägenheten. Jag har ändå haft sjuk kul här. Det är nog det första stället som verkligen känts som ett hem sen jag flyttade ifrån mina föräldrar. Och nu försvinner det... Men ja, jag är ju egentligen jävligt glad och peppad på att få åka bort ett tag och bo hos Carin och Johan. Fan vad jag har saknat dem. Och alla andra där nere också för den delen! Det ska bli så jävla skönt med lite semester ifrån Umeå.

torsdag 6 augusti 2009

Ikväll kunde jag inte somna. Jag fastnade i mina tankar på framtiden och allt som kommer hända. Jag ska testa suspension. Jag ska åka bort, jag ska skaffa venoms, jag ska fortsätta utvecklas. Jag kommer aldrig att stanna av och jag är bara så sjukt taggad och tillfreds. Det här är kanske inte det intressantaste att läsa, men jag kan inte hålla mig ifrån att skriva.

Livet går alltid upp och ner. Just nu är det egentligen så jävla nere. Jag är pank, till och med back, min farfar har fått en stroke, jag har gått upp i vikt och mitt allra sista sommarlov är snart slut. Jag har bråkat med människor jag egentligen bryr mig om och andra mår dåligt, men jag har trots detta så jävla mycket energi! Jag är glad och ser fram emot livet! Det finns ju så sjukt mycket att vara glad över att det går inte ens att räkna. Bara som det faktum att hösten är på ingående med alla sina vackra färger, sina stjärnhimlar och allt annat det innebär! Det finns så sjukt mycket vackert i allas våra vardagar om man bara tar sig tiden att stanna upp och uppmärksamma det.

Den enda gången jag har hört någon vara så här glad tidigare är fan när den människan är nykär, men jag vet inte. Jag är väl förälskad på nytt i livet. Jag är verkligen kär i himlen, i löven och i stadens surr. Jag älskar att vara jag.

lördag 25 juli 2009

Jag är rädd att min blogg ligger på dödsbädden. Jag skriver allt för sällan, det blir nästan bara när jag mår dåligt på ett eller annat vis, och numera mår jag ju faktiskt bra.

Det är nästan konstigt att må så bra som jag gör nu. Jag är inte euforisk eller så, men om jag hade varit det så hade det ju visat på att jag egentligen mår kasst, men bara skjuter undan alla problem, utan jag mår geniunt bra. Jag har dåliga dagar, bra dagar och allt där emellan. Jag förstår inte ens att den person jag är idag har funnits under ytan hela tiden. Min inställning till livet har egentligen varit det enda som saknats för att jag ska må som jag gör idag! Det är ju jättelätt att må bra egentligen, varför har jag inte insett det tidigare? Jag förstår inte vad det är för dvala jag levt i de senaste åren, men nu har jag vaknat.

söndag 10 maj 2009

Jag orkar verkligen inte med mig själv.

Varför gör jag alltid såhär? När jag väl mår bra och saker och ting känns bra så ska jag alltid sabba det på något sätt.

Varför kan jag inte bara vara nöjd? Jag vet ju att jag bara mår dåligt dagen efter när något sånt här händer, så varför kan jag inte bara låta bli? Jag borde inte dricka. Fan. Det är bara så jävla korkat och elakt och fel. Och jag har ingen kontroll. Som vanligt. Varför kan jag inte bara få lite kontroll? Det skulle göra mitt liv så mycket enklare om jag bara hade lite disciplin och kontroll. Och slutade behöva så äckligt mycket bekräftelse. Det är fan vidrigt hur mycket jag är beredd att göra för att få lite bekräftelse. Bara för att få veta att jag inte är lika vidrig i andras ögon som jag är i mina egna.

Det är lite ironiskt att det är just att jag har så stort behov av att få höra att jag är bra som jag tycker att jag inte är det. Äh. Det är lika bra att ge upp. Jag kommer ändå aldrig lyckas. Jag sabbar ändå allt till slut, för det gör jag alltid. Alltid, alltid, alltid. Jag vill verkligen inte ens ha det såhär. Just nu vill jag bara göra dumheter som jag hållit mig ifrån de senaste månaderna.

måndag 20 april 2009

Jag har hittat allt man kan tänka sig

I en blå container fann jag dig.

Jag vet inte ens vad jag vill skriva här just nu. Jag är så glad samtidigt som jag hatar mig själv litegrann. Jag gör saker jag ångrar typ en gång i veckan, och jag önskar att jag hade mer kontroll. Förr eller senare kommer någon att komma till skada om jag inte lär mig. Jag känner mig harmonisk men hela min tillvaro bara skriker "UPPROR!" på samma gång. Jag är glad, ledsen, rörd och tom på samma gång. Jag önskar att jag kunde prata om allt med någon, men det är för mycket. Det är småsaker tillsammans som är så många att jag inte ens själv kommer ihåg dem allihopa. Jag tolkar allting fel samtidigt som jag vet precis vad som pågår och ser att om jag inte börjar tänka efter så är jag på väg emot kaos. 

Jag antar att jag får försöka njuta av resan dit och vara glad så länge det varar, för jag kanske är på väg emot kaos, men jag är samtidigt på väg emot att lära känna mig själv. Jag måste bara ta reda på vad jag egentligen behöver för att finna min lycka.

söndag 12 april 2009

En liten uppdatering

Ojojoj vad länge sedan det var jag skrev något här. Det är fan sjukt hur mycket som har ändrats sen dess utan någon inser det. Jag är just nu i en period då ingenting är självklart längre. Jag omvärderar allt hela tiden och någon som jag tycker om en massa idag kan jag ha glömt bort imorgon eller tvärtom. Just nu går det inte att räkna med mig och jag är inte någon stabil person, men tolka inte det som att jag håller på att bli sjuk igen, tvärtom. Jag har varit tom inuti så länge nu att jag har en miljard känslor att ta igen. Nu är det min tur att göra fel och göra om och allt vad det innebär. Jag behöver ut och äventyra, jag behöver vara fri och ledig och jag behöver nya människor. Jag behöver skratta och gråta och ha djupa diskussioner över en tekopp på kvällen. Jag behöver supa skallen av mig och vakna på en parkbänk utan några skor, jag behöver allmänt bara uppleva något nytt. Efter ett bra tags koma så är det fan i mig dags.

tisdag 24 februari 2009

Jag önskar att jag inte var så sjukt osäker. Jag är alltid så rädd att jag ska göra fel att jag faktiskt slutar kunna göra rätt. Om man aldrig tar risker och låter någon få reda på vad man tänker innerst inne så kommer aldrig någon att tycka om en på riktigt, så det motverkar ju syftet.

Jag har alltid visat upp en sida av mig själv som säger "Jag bryr mig inte om vad du tycker. Jag är jag, och så är det bara." men sanningen är att jag bryr mig så jävla mycket. Jag önskar att jag inte gjorde det, men det gör jag ändå. Jag går så långt bara för att duga, allt ifrån att banta ner mig snabbare än vad som är hälsosamt till att lyssna på människor jag knappt bryr mig om's problem. Jag klarar inte av att säga nej när jag behöver, men jag klarar inte heller av att göra allt som skulle krävas för att duga. Jag känner mig värdelös, men jag vet att jag egentligen inte gjort fel.

Ibland blir det bara för tungt, ibland orkar jag inte riktigt med mig själv och alla tankar. Jag vill verkligen sluta bry mig om vad folk tycker och tänker, men det är så sjukt svårt. Speciellt människor jag bryr mig om eller på något sätt ser upp till. Jag känner mig som ett osäkert litet vrak som bara inte klarar av något. Fan vad skönt det hade varit att sluta äta igen. Jag vill bara falla tillbaka i ätstörningen och tappa mer vikt. Slippa tänka på saker och ting och börja må bra igen. Men det funker ju inte heller i längden. Nu måste jag bara komma igenom ett litet återfall utan att sluta äta. Bara stå emot det. Snälla människor, ge mig styrka.

måndag 16 februari 2009

Jag skakar och ryser

Klockan är kvart i tre på natten och jag sitter hemma hos Agnes i den nya lägenheten. Det är -28 grader ute och jag fryser så jag skakar, har precis börjat slappna av efter dagens fotograferande och hårfärgande. Visst, det har varit en sjukt rolig dag, och jag har väl inte direkt varit stressad, men ja. Nu har jag fått lite tid till att tänka, och nu inser jag helt plötsligt att han faktiskt är på väg. Om fyra timmar är han här. Jag får alldeles konstig mage av att tänka på det, och blir lycklig hela vägen rakt igenom. Det är så konstigt att någon jag aldrig ens träffat kan göra mig så glad, men han lyckas. 
Något positivt med -28 utomhus är iaf att skolan inte kan förvänta sig att jag ska vara ute och gå hela dagen imorgon. Pax sitta hemma och dricka te med honom! 
Nu är det faktiskt bara fyra timmar kvar <3

söndag 15 februari 2009

Det går bra nu

Jag vet, jag är en dålig människa som aldrig uppdaterar min blogg längre. Jag kommer mig bara inte till skott. Hatar verkligen bloggar där skribenten aldrig uppdaterar, men jag hatar även bloggar där skribenten bara slänger ihop ett inlägg för att han/hon måste ju uppdatera med något. Därför blir jag så lätt inaktiv.

Nu kan jag i alla fall berätta att jag är fortfarande stark och frisk. Ätstörningen är sjukt ägd, jag åt fan pommes på fyllan igår, men inte fick jag ångest för det imorse inte. Jag äger. Livet äger faktiskt. Allt är bara allmänt fint, även om jag är lite för tjock för att vara nöjd. Jag har äntligen börjat inse att det inte gör något att min mage är äcklig och tjock, eller om mitt hår ser ut som ett jävla skatbo, för det som är viktigt är ju faktiskt att jag är glad. Jag är frisk och glad och har allt jag behöver, så vad gnäller jag om? Lite extra fett? Sjukt ovärt.

Kvällen har varit helt underbar, tända ljus, ett varmt bad och något kallt att dricka. Hur mycket mer behöver man egentligen? Min nacke är avslappnad för första gången på länge, men det lär jag ju sabba genom att sitta här och nörda. Jävla Bertil.

I övermorgon är dagen <3 Jag längtar så jag blir tokig.

tisdag 3 februari 2009

En liten tillbakablick

Twice the taste, none the calories

Tänk att jag lätt hade kunnat se ut såhär helt seriöst för ett år sen. Jag levde som en zombie och mitt liv styrdes helt av chipsen och kicken jag fick av dem. Jag åt tre chipspåsar i veckan eller mer och alltihopa slutade i toalettstolen. Varje jävla gång. Jag hatade mig själv mer än allt annat och gjorde allt jag kunde för att systematiskt förstöra mitt liv. Till att börja med förstörde jag min relation till mat, sen slutade jag sova. Då sabbades även min skolgång och min relation till mig själv. Jag började hata mig själv mer och mer och slutade till slut till och med bry mig om andra. Det kanske inte märktes så mycket, men jag hade verkligen en period då jag bara tänkte på mat, mat och mat. Och vin. Satan vad jag drack vin för ett år sen! Jag tror det blev nästan tre liter i veckan ett tag. Jag körde mitt eget liv ner i botten och sen förstod jag inte hur det gått till att det hamnat där. Jag levde helt ensam. De enda som var på min sida var till salu och fanns i påsar och flaskor. Jag brydde mig inte ens om vem jag var tvungen att ljuga för för att kunna äta och spy utan att få några konsekvenser, eller vem jag var tvungen att hitta på ursäkter för för att kunna dricka alkohol när jag inte borde. Jag missbrukade allt som bara på något sätt kunde missbrukas, från alkohol och mat till bekräftelse och falsk närhet. Jag blev sakta men säkert helt tom inuti och då var det dags för sommarlov.

Det vette fan hur något på något vis blivit bättre sen dess, men något är annorlunda. Sen nyår har jag inte missbrukat något alls, och jag har börjat tro på framtiden igen. Livet leker och jag är lycklig utan någon som helst anledning. Jag är verkligen inte samma person som den där bilden visar, men hon finns inuti mig fortfarande. Hon bara väntar på att komma ut igen, men nu mera har jag kontroll över henne. Hon får härja så mycket hon vill så länge det fortfarande är jag som bestämmer, och nu gör jag äntligen det. Jag hoppas bara att det kan hålla i sig.

Två veckor idag darl <3

R.I.P. Liselotte!

Nu är min älskade telefon död. Aldrig har hon tjafsat med mig eller varit elak, och hon har dessutom klarat både smällar och mer fukt än någon telefon jag haft tidigare, men nu är det slut. Få telefoner klarar väl av att ramla ner i handfatet under en spolande kran.

Jag antar att det passar ihop med min isolering iaf.

lördag 31 januari 2009

Jag hatar människor.

Det är fan dags för isolering igen.

Jag orkar inte med allt längre. Jag har varit så sjukt glad och på rätt spår sen nyår, och på en enda kväll känns det som att allt bara dragits bort från under mina fötter och världen är upp och ner igen. Jag tycker ju så mycket om er alla men jag klarar fan inte av något längre. Jag räcker inte till, kan inte göra något åt att människor mår dåligt eller att alla bara söker bekräftelse på tusen olika sätt. Jag vet att jag kanske inte är bättre, jag söker ju fan uppmärksamhet och bekräftelse bara genom att skriva det här, men på kvällens fest ville jag nästan bara spy.

Allt var precis som vanligt. Vissa dansar halvnakna, vissa försöker hångla med allt som rör sig, vissa super tills de inte riktigt kan stå upp och vissa bara snear. Det räcker nu. Jag önskar jag orkade mer, men jag gör inte det. Den här kvällen var egentligen inte värre än någon annan, men jag är annorlunda nu. Jag behöver måtta, jag behöver välmående. Jag behöver något nytt. Jag vill bara bli fri från mitt förflutna och börja om igen.

Min psykolog skulle nog säga att jag flyr från mina problem igen, men vad gör man när allt känns för tungt för att man ska kunna hantera det? Nu ska ni inte tro att jag börjat med min ätstörning igen, för nu jävlar är det slut med den. Jag orkar inte längre. Jag ska bara strunta i allt, begrava mig i min säng och bli tjock. Tjoho! Ha ett bra liv allihopa.

torsdag 29 januari 2009

Ständigt dessa storlekar.

Jag hatar att köpa kläder. Verkligen hatar det.
Det kan ju låta lite konstigt med tanke på hur mycket jag tycker om kläder och skor och allt annat sånt där utseendefixerat som är typiskt mig, men faktum är att jag hatar, hatar, hatar kläder! Speciellt bh:ar. Helvete vad jag hatar min kroppsbyggnad ibland. Seriöst, kan någon typ ge mig en bröstförminskning eller?

Sist jag försökte köpa kläder var ju när mina gamla jeans gick sönder, och det slutade med att jag struntade i byxorna och köpte ett måttband istället. Askul. Jag hade typ ångest i en vecka efteråt. Sen löste sig ju det iaf, Johanna hade köpt ett par byxor som var i fel storlek för henne, men som visade sig vara perfekta för mig. Efter det har jag inte försökt handla kläder någon mer gång. Inte förrän idag.

Idag gick jag förbi stan för att försöka hitta en ny bh, då alla mina är fel storlekar. Jag hittade inte en enda på någon vanlig affär, så jag gick till Ingrids och fick hjälp att hitta en. Kan någon gissa vad min riktiga storlek är? Bara som pointer: den är en storlek mindre runt om och två kupstorlekar större än min förra. Fyfan vad jag är missbildad alltså. Extrem. Jag hatar det, hatar det, hatar det! Men jag antar att det bara är att acceptera eller operera, och jag har fan inte råd att operera så jag får väl lov att acceptera mina jävla jättebröst. Jag får väl försöka älska det faktum att jag är mindre runt om än jag trodde iaf.

måndag 26 januari 2009

Ehe

Veckans thinspo:
http://www.ebaumsworld.com/video/watch/19682

Seriöst, jag dör lite av slutet.

torsdag 22 januari 2009

Jag förvånar världen

Idag fick jag sms av min rektor som undrade om jag skulle behöva en evk nu när jag fått nytt schema, och jag förvånade nog alla, inklusive mig själv, när jag svarade att skolan går riktigt bra. Jag har fått mycket fler lektioner nu efter jul, men det känns verkligen inte som att det kommer gå åt helvete ändå. Jag känner att jag kommer klara mig jättebra.

Jag missade även min freja-tid igår, och när jag sedan ringde min kontakt och förklarade att jag varit upptagen i salongen frågade hon hur det gått för mig och sådär, och jag hörde riktigt hur hon höll på att trilla av stolen när jag berättade att jag inte hetsätit i år. Hon blev helt paff och frågade hur det gått till, och det värsta är att jag knappt hade något svar! Vad har jag gjort i år som jag inte gjort tidigare? På en månad har jag gått ifrån att hetsäta ett par gånger i veckan till inte alls. Är det någon som kan komma på en anledning? Det enda jag kan komma på är att jag inte bryr mig mest om alla andra längre, utan faktiskt har insett att jag spelar roll också. Och du. Du spelar också roll. Stor roll.

Tre veckor och fem dagar kvar.

tisdag 20 januari 2009

Hyperrrrrr

Jag tror fan att jag håller på bli manodepressiv. Hela den här jävla ätstörningsfasen har varit den depressiva halvan, och nu håller jag ju på att bli manisk.

Jag är sjukt rastlös hela tiden, känner mig som den värsta uppmärksamhetshoran i världen och kan verkligen inte sitta still. Blev ju magsjuk i fredags och har varit hemma sen dess. Ni kan ju bara fråga Anders hur sjuuuuukt jobbig och hyperaktiv jag varit de senaste dagarna. Så fort jag inte har hittat något vettigt att sysselsätta mig med (dvs mest hela tiden) har jag bara roat mig med att säga "du kan va" om allting och allmänt gjort mitt bästa för att reta gallfeber på honom. Ärligt talat förstår jag inte hur någon kan stå ut med mig just nu, men jag måste fan ut.

Mest av allt vill jag bara ta en enkel tågbiljett härifrån, det spelar inte så stor roll var och uppleva något nytt. Bara åka iväg och inte ha någon aning om var. Jag vill inte veta om jag kommer somna i stockholm eller barcelona eller paris ikväll, men jag sätter 100 spänn på att det blir Umeå. Åh, varför kan vi inte sticka till Australien NU? Bara du och jag darling. Jag vill ha vårt lilla skjul på stranden och leva utan lyx, men med en jävla massa upplevelser. Kom och rädda mig från rastlösheten som gnager!

söndag 18 januari 2009

Allting kommer ikapp.

Av rubriken att döma skulle man ju kanske kunna gissa att jag rymt ifrån en massa problem och att de hunnit ifatt nu. Att jag rymt från problem och att de kommit ifatt är ju i och för sig sant, men det är inte det det handlar om nu.

Nu handlar det om allt det bra jag var tvungen att lämna efter mig när jag rymde från problemen. Jag lämnade kvar ett gäng kompisar som jag aldrig kommer glömma. Av någon konstig anledning har några av dem börjat träffa min käre bror och krogen och kommer då att tänka på mig. Nu när jag bott i Umeå i ett och ett halvt år har jag väldigt dålig kontakt med många av dem, vissa hör jag väl av en gång i halvåret eller så, men jag vill bara att alla ska veta att de inte är glömda. Dock tvivlar jag väl på att någon av dem läser det här.... Men om någon av dem lyckas leta sig fram till min blogg så vill jag bara få det sagt; Jag tänker på er och saknar er.

fredag 16 januari 2009

Ödets jävla ironi.

Det är inte rättvist. För en eller två månader sen hade jag varit överlycklig om jag blivit magsjuk. Det är ju en av de bästa bantningskurerna som finns trots allt. Men nu? Nu vill jag ju bara bli frisk, och om jag tappar en massa vikt kanske jag fattar hur kul det är igen och bestämmer mig för att forsätta så. DET VILL JAG INTE! Inte längre.

Jag tror inte jag varit magsjuk på riktigt en enda gång under hela tiden jag var riktigt ätstörd, men nu när jag vill bli frisk, och dessutom hade planerat en rolig kväll med kompisar för att fira min nittonårsdag, nu jävlar. Det är inte det minsta rättvist. Just nu vill jag bara inte vara med längre.

onsdag 14 januari 2009

Ett år äldre.

Imorgon ska jag alltså ta steget och bli vuxen. Eller nåt.

Är det bara jag som tycker det var nyss jag fyllde arton? Jag är inte beredd att bli nitton redan! Jag har ju inte blivit det minsta lilla äldre under året som gått. Eller ja, inte mognare kanske. Iaf känns det inte så. Jag kan inte komma på en enda sak som gör mig mognare nu än jag var då. Det känns bara som att alla andra utvecklas så sjukt mycket, men jag har som stannat av. Det händer inte så mycket mer nu.

Det kan ju tänkas att det här är bara för att jag inte riktigt kan se så objektivt på min egen utveckling, och det kan ju tänkas att jag knappt levt det här året eftersom jag varit för upptagen med att tänka på mat och supa bort mina problem, men jag vet inte. Det kan även tänkas att det här är så bra det blir. Jag blir inte vuxnare än vad jag redan är. Tjoho, vilket party jag kommer ha när jag fyller nittio alltså.

Men det är egentligen morgondagen. Idag åker mina föräldrar utomlands, till kanarieöarna, så jag firar min födelsedag med att sova hos Agnes, trots en aggressiv magsjuka, och hennes familj. Det känns fint, jag firade ju min födelsedag med familjen Bergendahl förra året med, men samtidigt känns det lite jobbigt att ingenting händer som det ska. Julen blev inte på rätt datum eftersom min syster inte kunde vara hemma och nu kommer jag ju knappast ens höra av min egen familj på min födelsedag heller. Det är ju inte så att jag egentligen tvivlar på att de bryr sig om mig, men ibland hade det bara varit skönt att inte måsta be dem om att uppmärksamma mig sånna här dagar.

måndag 12 januari 2009

Mat, mat och åter igen mat.



Det fortsätter gå bra för mig. Jag är glad, skolan känns okej, och maten går bättre än någonsin. Jag har nu två dagar i rad känt mig sugen på godis, men trots detta lyckats gå förbi godishyllorna och tänkt att jag inte behöver det. Eller nej förresten, känt att jag inte behövt det! För jag har faktiskt alltid vetat i den logiska delen av mig att jag inte behöver godis eller chips eller glass eller vad det nu är jag är sugen på, men nu kände jag det också.

Jag är en känslomänniska. Kanske inte så impulsiv som känslomänniskor brukar vara, men i slutändan följer jag trots allt alltid min magkänsla. Det kan vara väldigt bra, men samtidigt hade jag nog aldrig fått någon ätstörning eller ens blivit så depressiv om jag hade använt den logiska hjärnhalvan när jag gör mina beslut. Men hade jag varit jag om jag gjort så? Hade jag levt mitt liv fullt ut, utan ånger? Jag tror verkligen inte det. Jag kan inte tänka mig att någon som inte följer sitt hjärta och gör det som känns bäst kan känna sig nöjd och lycklig. Visst, det skulle kanske vara ett enklare liv, men jag väljer att leva efter en gammal klyscha; "Jag ångrar hellre något jag gjort än något jag inte gjort."

Det största problemet med att vara en känslomänniska är nog att man har mindre kontroll. Att leva efter sina känslor innebär ju trots allt att leva efter något som är väldigt svårt att förutspå och kontrollera. Jag har knappt någon kontroll över vad jag vill ens. Men jag klagar inte. Inte just nu i alla fall. Just nu är det ju trots allt bara positivt. Mitt humör är på topp och livet leker. Jag vill inte ens ha min gamla drog och jag är omgiven av människor jag bryr mig om, älskar och som älskar mig. Lyckan är nästan komplett.

söndag 11 januari 2009

Jag lurar mig själv

Varför lurar man sig själv så mycket egentligen?

Jag har lurat mig själv att lycka kan uppnås genom att man väger tillräckligt lite, att jag hatar tjocka människor, att jag inte bryr mig om vad människor tycker och tänker om mig och att jag inte tycker om barn. Bara som exempel.

Jag har gått ner ungefär 20 kilo tack vare min ätstörning. Tror ni detta gjort mig det minsta lilla lyckligare? Det har det verkligen inte. Visst, när jag ser på vågen att jag tappat några kilo blir jag ju glad, men om jag tappat tre kilo och sen går upp ett halvt är jag ju olycklig igen. Vad är poängen med det? Det känns ju bara dumt om jag tänker efter, men nu är jag så sjukt grundlurad att det är svårt att komma ur de tankebanorna. Hur kan man leva efter en sån massiv lögn egentligen?

Sen att jag påstår att jag tycker illa om tjocka människor är ju bara en ännu grövre lögn. Det finns ju flera överviktiga människor som jag faktiskt tycker väldigt mycket om. Visst, om jag är på en fest eller så och kan välja mellan att börja prata med någon tjock och någon smal så väljer jag nog alltid den smala, men trots det tycker jag ju inte illa om den tjocka. Jag kan vara en elak, dålig människa och sitta hemma vid bilddagboken och skratta åt fula och tjocka människor, men det är ju bara för att jag är så rädd egentligen. Jag är så rädd att bli en av dem att jag på något sätt måste ta avstånd ifrån dem. Därför lurar jag mig själv att jag hatar dem.

Nu kommer vi till det mest patetiska av allt, jag har lurat mig själv att jag inte bryr mig om vad andra tycker om mig.
Visst, det är bra att inte hänga upp sitt liv på vad andra tycker och tänker, men att säga att jag inte bryr mig det minsta är ju bara bullshit. Om jag skulle vara ute på stan eller så och så börjar folk vända sig om efter mig och skratta och peka skulle jag ju förmodligen springa och gömma mig någonstans. Eller om jag fick reda på att hela min skola hade hört något rykte om mig och trodde att jag var världens värsta hora eller något i den stilen, då skulle jag ju knappast gå till skolan som vanligt. Eller kanske, men jag skulle ju inte vara så bekväm med det iaf. Vad jag än lurar mig själv till. Det här nog den mest sunda lögnen i alla fall, men mår man bra av att lura sig själv på det viset ändå? Det känns ju inte som att det borde vara så positivt.

fredag 9 januari 2009

Chocktillstånd

Hur kunde det här hända egentligen? Jag som inte bara är en av de få som inte söker, jag har dessutom varit anti hur länge som helst, och nu helt plötsligt svävar jag på små rosa moln.
Mitt liv brukar alltid förändras till det sämre just efter nyår, men i år har det äntligen gått åt andra hållet. Jag mådde ganska kasst före nyår, men nu är alla problem bortglömda.

Jag har tagit ett jävligt stort steg mot att bli frisk igen nämligen en måltid i skolmatsalen. För er som inte är ätstörda låter det kanske inte så himla häftigt att kunna äta lite morötter och dricka ett glas vatten på skolan, men för mig är det en otroligt stor seger. Sist jag försökte fick jag så mycket ångest att jag i princip sprang ut ur matsalen och kedjerökte typ tre cigg innan jag lugnat mig tillräckligt för att kunna gå in i skolan igen. Det stora problemet med matsalen är att det är så mycket människor där. Det känns som att alla tittar på mig, och som att de räknar varenda kalori i det jag äter och tycker att jag är ett jävla fetto som äter så mycket. Jag vet, det är inte det minsta lilla rationellt, men det är så det känns.

Men nu har jag tappat tråden lite, vad jag egentligen skulle säga var ju att jag igår kom till skolan i god tid, åt mat i matsalen och lyckades dessutom rulla en hel permanent på en timme. Hittills har det tagit mig en och en halv timme ungefär, så det är att trimma ner ganska mycket tid. Tyvärr tappar jag ju lite kvalité också, men jag fick bara kritik på en av spolarna.

Jag har så mycket mer energi nu, trots att jag sover lika dåligt som tidigare, om inte sämre till och med. Nu vill jag ju inte ens somna längre. Jag blir alldeles för glad av våra långa, nattliga konversationer.

Nu är det en månad och en dag kvar. Jag hoppas verkligen tiden kommer gå snabbt.

torsdag 8 januari 2009

Nästan perfekt

Livet äger idag. Fastän jag vaknade 17.30 och därmed sov bort hela min första skoldag.

Jag brukar få sån sjuk ångest när det händer. Med tanke på hur ofta det trots allt händer kanske ingen riktigt tror det, men så är det. Jag hatar att missa skola, jag hatar att försova mig och jag hatar att inte räcka till. Men nu mår jag bra. Jag mår så bra som jag ens kan önska. Det här året har börjat så sjuuuuukt mycket bättre än något år gjort på väldigt, väldigt länge. Vanligtvis mår jag dåligt i början på året, men sen blir det bättre och bättre eftersom tills jag går sönder i början på nästa år och det är bara att börja om. Men inte i år. Jag hade ett underbart nyår, fint sällskap några dagar efter och en extra, sen jul med familjen, och mest av allt har jag lärt känna någon ny.

Det är helt sjukt hur bra man kan klicka med en människa ibland. Det var så sjukt oväntat, och förmodligen därför det är så bra. Jag känner mig som jag gjorde i oktober -06 igen. Det trodde jag aldrig skulle hända.

Och jag känner inte riktigt
Och jag lever inte riktigt
Under dagarna som inte riktigt finns
Men så kommer en säsong igen
Och strömmen går igång igen
Och nätterna blir ljusa
Och jag känner och jag lever
Och jag minns

Att allting, allting, allting
Allting, allting ja allt
Är nästan perfekt

onsdag 7 januari 2009

Jag ska börja göra inbrott.

Jag är och hälsar på mina föräldrar ute i bushen igen, och jag vet inte hur många som är medvetna om det, men ute på landet har de flesta någon dörr olåst mest hela tiden, och jag har kommit fram till att om man går in den vägen mitt på dagen när det vanligtvis inte är alla hemma iaf så skulle ingen reagera.

Just nu sitter jag som sagt hemma hos mamma och pappa, jag är ensam hemma och i köket sitter en ökänd man och kokar nudlar. Jag har ingen som helst aning om vem han är eller vad han gör här, eller jo, han kokar ju nudlar, men alltså varför han är just här med sina nudlar. Han skulle egentligen kunna vara en förrymd mental patient som tror att han bor här och mördar alla som börjar prata med honom, men trots det höjde jag knappt ett ögonbryn när han kom hit. Det är bara såhär det funkar på landet. Låtsas som det regnar så kommer du undan med vad fan som helst alltså. Det är nästan så jag blir rädd.

lördag 3 januari 2009

Dagens nörd.

Jag börjar bli jävligt inaktiv här känner jag. Dags att skärpa sig och komma igång, även om jag har en känsla av att mina framtida inlägg kanske kommer innehålla en del nya uttryck.

Det nya året har börjat jävligt bra måste jag säga. Jag har knappt lämnat lägenheten, men trots detta har jag träffat folk varje dag. Micke har bott här, och Viola har hållit oss sällskap väldigt bra. Vi har spelat en jävla massa Munchkin, vilket Micke vunnit varje gång, och lootat en massa mat.

Jag har slutat hata mig själv, börjat om igen och hunnit hata både Viola, Micke och Anders hittills i år. Jag har hunnit bli glad, ledsen, arg och besviken. Det är nästan lustigt hur många känslor man hinner med på några dagar... Jag brukar ju faktiskt inte direkt ha så jättesvajigt humör (tror jag?) utan samma humör brukar hålla sig en period, men jag tror fan det håller på att ändras. Jag är väl på väg in i klimakteriet eller nåt.