Thin thighs tell no lies

Jag önskar att jag inte var så sjukt osäker. Jag är alltid så rädd att jag ska göra fel att jag faktiskt slutar kunna göra rätt. Om man aldrig tar risker och låter någon få reda på vad man tänker innerst inne så kommer aldrig någon att tycka om en på riktigt, så det motverkar ju syftet.

Jag har alltid visat upp en sida av mig själv som säger "Jag bryr mig inte om vad du tycker. Jag är jag, och så är det bara." men sanningen är att jag bryr mig så jävla mycket. Jag önskar att jag inte gjorde det, men det gör jag ändå. Jag går så långt bara för att duga, allt ifrån att banta ner mig snabbare än vad som är hälsosamt till att lyssna på människor jag knappt bryr mig om's problem. Jag klarar inte av att säga nej när jag behöver, men jag klarar inte heller av att göra allt som skulle krävas för att duga. Jag känner mig värdelös, men jag vet att jag egentligen inte gjort fel.

Ibland blir det bara för tungt, ibland orkar jag inte riktigt med mig själv och alla tankar. Jag vill verkligen sluta bry mig om vad folk tycker och tänker, men det är så sjukt svårt. Speciellt människor jag bryr mig om eller på något sätt ser upp till. Jag känner mig som ett osäkert litet vrak som bara inte klarar av något. Fan vad skönt det hade varit att sluta äta igen. Jag vill bara falla tillbaka i ätstörningen och tappa mer vikt. Slippa tänka på saker och ting och börja må bra igen. Men det funker ju inte heller i längden. Nu måste jag bara komma igenom ett litet återfall utan att sluta äta. Bara stå emot det. Snälla människor, ge mig styrka.