torsdag 18 mars 2010

I natt är en sömnlös natt. Igen. Två människor hemsöker mig. De två levande människorna som helt plötsligt försvann utan att ge mig något riktigt avslut. Jag saknar er båda så det skär. Den ena saknar jag på riktigt för första gången, den andra brukar jag sakna av och till. Jag hoppas verkligen att det går över snart, för annars vet jag inte riktigt vad jag ska ta mig till.

Morfars död har verkligen dragit upp många sår i mig. Saknaden av min farfar är väl den värsta eftersom det inte ens hunnit lägga sig ordentligt innan det var dags igen, men även saknaden av andra människor som bara ryckts bort ur mitt liv utan att jag riktigt hunnit vara med. Det är inte alls samma sak, men det känns förjävligt nu när jag ser tillbaka på det. Vi hade ju så jävla kul, varför skulle det bara ta slut sådär? Fattar ni inte att jag saknar er? Ingen av er?

Det jag ångrar mest med min morfar och min farfar är att jag inte sa rätt ut att jag älskade dem när de levde. Jag säger inte att jag älskar människor, i varje fall inte släkten och aldrig först. "Jag älskar dig MED" kan jag säga, men sällan bara "Jag älskar dig". Det är lite jobbigt att upptäcka en sån grej om mig själv, för jag trodde jag var mer öppen med mina känslor men när jag ser tillbaka på hur jag uppför mig så är det inte konstigt att det alltid slutar som det gör. Jag är alltid livrädd att bli lämnad, så därför skjuter jag er alla ifrån mig. Jag springer åt andra hållet så fort någon visat att de tycker om mig.

Varför är jag alltid så destruktiv? Varför kan jag inte bara se tillbaka på allt det fina och vara tacksam? Usch, jag önskar att jag bara kunde vara lycklig.

lördag 6 februari 2010

Jag orkar inte jag orkar inte jag orkar inte!

Jag vill bara härifrån och jag vill härifrån nu!
Jag vill inte ha med någon att göra längre, jag vill bara vara hemma ensam och bli tjock och hata mitt liv. Jag måste klara gesällen, men så fort det är färdigt så tänker jag försvinna och aldrig komma tillbaka. Fan jag har saknat så många, men ni gör mig mest bara besviken. Precis som jag säkert gör er besvikna.

Jag orkar inte höra av mig till folk, jag orkar inte bry mig om fester och supande, och jag är en riktig jävla bitterfitta. Jag vet allt det. Men vafan, jag har varit tillbaka i två veckor nu. Det är EN av mina så kallade vänner som ens orkat göra sig besväret att se hur jag bor. Andra svarar inte ens när jag ringer eller smsar. Är det någon som ens bryr sig? Nä jag orkar inte. Från och med nu tänker jag inte räkna med folk oavsett hur gulliga de låter när de vet att det ändå inte kommer bli något av med att ses.

söndag 10 januari 2010

Jag kan inte ens sova

Jag är så taggad nu. Det är allt jag kan tänka på! Klockan är snart fyra på natten, jag är pigg som en lärka, men borde verkligen, verkligen sova.

Så fort jag lägger mig ner och försöker låta bli att tänka, eller kanske tänka på något annat, så är det ändå där. Det är mindre än en vecka kvar. Jag är så taggad att jag skulle kunna hoppa ur skinnet. Jag kan knappt vara stilla i mer än nån minut, jag måste sysselsätta mig oavbrutet, för annars exploderar jag! JAG SKA FLYGA! Jag ska vara med om något som ytterst få kommer uppleva under hela sin livstid, och ännu färre verkligen kan uppskatta. Jag borde sova ordentligt i veckan så att jag verkligen kan få ut det mesta av det, men det går inte!

Resan är fixad, jag har ögonen på ett billigt boende och pengar undanlagda till just det här. Jag trodde nästan att det inte skulle bli av när jag bokade tiden, men nu är allt ordnat. Det kommer verkligen att hända! Jag kan inte fatta det ens! Det här är det största jag har gjort, och jag kommer nog aldrig att göra något som kan klå den här känslan av förväntan.

Många säger att det bästa de vet är att vara nyförälskad. Jag har hållit med fram till nu. Jag har varit nyförälskad flera gånger, och det är verkligen underbart, men den här känslan av förväntan är helt jävla oslagbar! Jag vet inte ens om jag kommer att tycka om det, men bara att känna såhär inför det är värt varenda krona jag kommer lägga på det.

Åh, när jag blundar kan jag nästan känna krokarna gå genom min hud. Jag tror att jag är kär.
Bara fem dagar kvar nu.

söndag 27 december 2009

Allt känns bara så tomt. Jag växlar mellan panik och apati. Ena sekunden vill jag äta allt som kommer inom räckhåll och nästa blir jag illamående av att ens tänka på mat.
Det enda jag kan tänka är "Jag hoppas att han visste hur mycket jag älskar honom. Jag hoppas att han visste hur mycket jag uppskattade alla gånger han ställde upp för mig och hur jag alltid kände mig välkommen hos honom." Jag var aldrig så bra på att visa det nämligen.

Jag har så äckligt svårt att visa människor hur mycket jag egentligen bryr mig. Det här är väl den största baksidan av det. När jag stänger ögonen hör jag hans hesa "hallå" om och om igen och jag förstår att det var för det bästa. Han plågades väldigt mycket på slutet. Han var alltid så rastlös. Precis som jag själv. Att ligga i en sjukhussäng och bara sakta förtvina måste ha varit så hemskt för honom. Jag kan inte ens tänka tanken. Så egentligen är det ju bra att han äntligen blivit fri, men det gör så jävla ont. Jag var helt förberedd på det, och det var för det bästa, men det gör ändå så ont att jag vill krypa ur skinnet och sluta existera för ett tag.

Jag har aldrig upplevt smärta på det här viset tidigare. Det är bara en förlust som kommit någonstans i närheten, men det var inte heller som det här. Åh, älskade farfar jag saknar dig. Jag saknar dig så det skär i hela mig och jag kan inte andas ordentligt. Jag klarar inte ens av att interagera med andra människor som vanligt. Jag vill bara inte. Jag önskar just nu att jag inte hade några människor i mitt liv som jag faktiskt älskar. Jag vill bara bort ifrån allt och leva ensam. På det viset slipper jag det här. Jag är så jävla feg.

söndag 20 december 2009

Nattfilosofi på en tågresa

Jag sitter just nu på tåget upp till norrland och skriver. Klockan är tjugo över tolv och jag har sällan varit så inspirerad som jag är just nu. Livet är så stort, det finns så mycket jag vill hinna med, och så lite tid att göra allt. Jag så otålig med att få komma igång och verkligen börja leva mitt liv fullt ut så som jag vill ha det.

Ingen ska ta detta personligt, för det finns verkligen många människor som jag älskar och kommer sakna, men faktum är att jag känner mig kvävd. Jag känner mig fast och som att halva mitt liv bara är slentrian. En färdsträcka fram till den dag mitt riktiga liv börjar. Jag är snart tjugo år gammal och har fortfarande inte hunnit med ens en bråkdel av allt jag hade önskat. Jag har fortfarande inte tågluffat, jag har inte lärt mig något nytt språk, jag kan inte spela gitarr, och jag har aldrig kommit till skott vad gäller att fortsätta på min bok.

Ska jag vara ärlig så är jag lite besviken på mig själv för att jag inte kommit längre än jag har, men å andra sidan så innebär ju det att jag har så mycket mer kvar. Jag är tillfreds med mig själv och livet i stort, jag är faktiskt en väldigt lycklig människa i grund och botten, och ikväll kom äntligen min passion tillbaka.

Jag har precis sett "Into The Wild" för första gången, och den filmen kändes verkligen i mitt hjärta. Jag kommer förr eller senare göra något liknande, men min egen version av det. Inte riktigt lika extremt kanske, men jag vill komma nära. Det är en av anledningarna till att jag äntligen är inspirerad och vet precis vilket äventyr jag vill göra härnäst. En annan är att jag ikväll har pratat med min älskade Sandra, den människan som förstår mitt sug efter äventyr bäst i hela vida världen, och vi har taggat min nästa milstolpe. Mitt nästa stora äventyr.

Om du följer min bilddagbok så vet du nog vad det är jag pratar om, men för er andra kan jag ju berätta vad saken handlar om. Jag ska fira min 20årsdag med den ultimata upplevelsen. Min största passion här i livet är ju, som de flesta som känner mig vet, body modification och känslan av de rakbladsvassa kanylerna genom huden, och nu kommer jag till vad min ultimata upplevelse är; suspension. Det här kommer bli det största äventyret i mitt liv so far, och att Sandra dessutom ska dela upplevelsen med mig och göra den till något ännu bättre genom att dela hela helgen med mig så att vi kan upptäcka Stockholm om natten och se på världen genom en kameralins gör bara allt helt perfekt.

Jag har så mycket mer att se fram emot efter detta också. Om några få månader har jag äntligen gått ut gymnasiet och är fri att flytta precis var jag vill. Jag måste verkligen vidare nu. Jag måste, måste, måste vidare. Jag behöver ett nytt blad att skriva på, jag behöver stryka hela min historia och börja om igen. Jag behöver förändringar och jag behöver dem snart. Jag vill till andra sidan planeten. Jag vill bo i ett litet skjul på någon strand i Australien där ingen har någon aning om vem jag är eller vad jag har gjort i mitt liv. Jag vill lära mig surfa och dyka och gå långa promenader på stranden när det regnar. Jag vill lära känna nya människor och ta kontrollen över mina rädslor.

Tänk att bara hoppa på ett tåg och åka till man är less, bara hoppa av och börja ett nytt liv där man hamnar. Just nu tror jag att det är lite av ledmotivet till mitt liv. Förändring, ombytlighet och rastlöshet. Jag hoppas att jag verkligen gör allt det jag vill någon gång under min livstid, för min värsta mardröm är att se tillbaka på mitt liv om tjugo år och inte egentligen veta var tiden tog vägen. Jag vill minnas varje minut, uppleva varje sekund och verkligen ta vara på varje dag.

Jag tänker aldrig nöja mig med halvmesyrer, ska jag göra något så tänker jag göra det ordentligt. Livet tänker jag göra ordentligt, om det så kommer vara den filosofin som kommer bli min död.

lördag 12 december 2009

Jag vet inte vad det är för fel på mig.
Jag övertolkar allt, saknar så sjukt mycket och blir ledsen av ingenting. Jag är mer kluven än jag någonsin varit tidigare, och jag vet inte vad jag ska göra åt saken. Man kan inte ha det på båda sätt, det är omöjligt. Men ååååååååååååh jag vet inte vad jag vill. Jag är ovan vid att inte veta vad jag vill, så jag tror faktiskt att det jag vill mest just nu är det tredje alternativet. Det enklaste.

Jag vill åka låååångt långt bort och börja om på nytt igen. Ett ställe där ingen tycker om mig, ingen tycker illa om mig och ingen vet någonting om mitt förflutna. Börja om är det bästa jag vet. Men jag saknar min mamma. Jag saknar många, men mest av allt saknar jag min mamma.

lördag 28 november 2009

Jag är ett vrak.
Jag förstår inte hur jag kan vara så trasig att något som skulle göra de flesta överlyckliga ger mig en klump i magen. Jag är så jävla glad samtidigt som jag är förstörd.

Egentligen vet jag inte vad jag är rädd för. Det är inte att det ska gå åt helvete, det är inte att någon ska bli sårad. Jag är rädd att det ska gå bra. Jag är livrädd för att fastna och jag är livrädd för att vakna upp om tio år och undra vad fan det är jag har gjort med mitt liv. Jag vill aldrig behöva fundera på vad som hände med alla mina planer, eller undra hur det skulle kännas att leva fri på någon strand i Australien. Jag vill veta det om tio år. Jag vill ha hunnit uppleva allt som på något vis går!

Men samtidigt vill jag ju inte se tillbaka undra vad som kunde ha blivit här hemma heller. Fan ta människor.