Thin thighs tell no lies

I natt är en sömnlös natt. Igen. Två människor hemsöker mig. De två levande människorna som helt plötsligt försvann utan att ge mig något riktigt avslut. Jag saknar er båda så det skär. Den ena saknar jag på riktigt för första gången, den andra brukar jag sakna av och till. Jag hoppas verkligen att det går över snart, för annars vet jag inte riktigt vad jag ska ta mig till.

Morfars död har verkligen dragit upp många sår i mig. Saknaden av min farfar är väl den värsta eftersom det inte ens hunnit lägga sig ordentligt innan det var dags igen, men även saknaden av andra människor som bara ryckts bort ur mitt liv utan att jag riktigt hunnit vara med. Det är inte alls samma sak, men det känns förjävligt nu när jag ser tillbaka på det. Vi hade ju så jävla kul, varför skulle det bara ta slut sådär? Fattar ni inte att jag saknar er? Ingen av er?

Det jag ångrar mest med min morfar och min farfar är att jag inte sa rätt ut att jag älskade dem när de levde. Jag säger inte att jag älskar människor, i varje fall inte släkten och aldrig först. "Jag älskar dig MED" kan jag säga, men sällan bara "Jag älskar dig". Det är lite jobbigt att upptäcka en sån grej om mig själv, för jag trodde jag var mer öppen med mina känslor men när jag ser tillbaka på hur jag uppför mig så är det inte konstigt att det alltid slutar som det gör. Jag är alltid livrädd att bli lämnad, så därför skjuter jag er alla ifrån mig. Jag springer åt andra hållet så fort någon visat att de tycker om mig.

Varför är jag alltid så destruktiv? Varför kan jag inte bara se tillbaka på allt det fina och vara tacksam? Usch, jag önskar att jag bara kunde vara lycklig.