Jag lurar mig själv

Varför lurar man sig själv så mycket egentligen?

Jag har lurat mig själv att lycka kan uppnås genom att man väger tillräckligt lite, att jag hatar tjocka människor, att jag inte bryr mig om vad människor tycker och tänker om mig och att jag inte tycker om barn. Bara som exempel.

Jag har gått ner ungefär 20 kilo tack vare min ätstörning. Tror ni detta gjort mig det minsta lilla lyckligare? Det har det verkligen inte. Visst, när jag ser på vågen att jag tappat några kilo blir jag ju glad, men om jag tappat tre kilo och sen går upp ett halvt är jag ju olycklig igen. Vad är poängen med det? Det känns ju bara dumt om jag tänker efter, men nu är jag så sjukt grundlurad att det är svårt att komma ur de tankebanorna. Hur kan man leva efter en sån massiv lögn egentligen?

Sen att jag påstår att jag tycker illa om tjocka människor är ju bara en ännu grövre lögn. Det finns ju flera överviktiga människor som jag faktiskt tycker väldigt mycket om. Visst, om jag är på en fest eller så och kan välja mellan att börja prata med någon tjock och någon smal så väljer jag nog alltid den smala, men trots det tycker jag ju inte illa om den tjocka. Jag kan vara en elak, dålig människa och sitta hemma vid bilddagboken och skratta åt fula och tjocka människor, men det är ju bara för att jag är så rädd egentligen. Jag är så rädd att bli en av dem att jag på något sätt måste ta avstånd ifrån dem. Därför lurar jag mig själv att jag hatar dem.

Nu kommer vi till det mest patetiska av allt, jag har lurat mig själv att jag inte bryr mig om vad andra tycker om mig.
Visst, det är bra att inte hänga upp sitt liv på vad andra tycker och tänker, men att säga att jag inte bryr mig det minsta är ju bara bullshit. Om jag skulle vara ute på stan eller så och så börjar folk vända sig om efter mig och skratta och peka skulle jag ju förmodligen springa och gömma mig någonstans. Eller om jag fick reda på att hela min skola hade hört något rykte om mig och trodde att jag var världens värsta hora eller något i den stilen, då skulle jag ju knappast gå till skolan som vanligt. Eller kanske, men jag skulle ju inte vara så bekväm med det iaf. Vad jag än lurar mig själv till. Det här nog den mest sunda lögnen i alla fall, men mår man bra av att lura sig själv på det viset ändå? Det känns ju inte som att det borde vara så positivt.