Jag önskar att jag inte var så sjukt osäker. Jag är alltid så rädd att jag ska göra fel att jag faktiskt slutar kunna göra rätt. Om man aldrig tar risker och låter någon få reda på vad man tänker innerst inne så kommer aldrig någon att tycka om en på riktigt, så det motverkar ju syftet.

Jag har alltid visat upp en sida av mig själv som säger "Jag bryr mig inte om vad du tycker. Jag är jag, och så är det bara." men sanningen är att jag bryr mig så jävla mycket. Jag önskar att jag inte gjorde det, men det gör jag ändå. Jag går så långt bara för att duga, allt ifrån att banta ner mig snabbare än vad som är hälsosamt till att lyssna på människor jag knappt bryr mig om's problem. Jag klarar inte av att säga nej när jag behöver, men jag klarar inte heller av att göra allt som skulle krävas för att duga. Jag känner mig värdelös, men jag vet att jag egentligen inte gjort fel.

Ibland blir det bara för tungt, ibland orkar jag inte riktigt med mig själv och alla tankar. Jag vill verkligen sluta bry mig om vad folk tycker och tänker, men det är så sjukt svårt. Speciellt människor jag bryr mig om eller på något sätt ser upp till. Jag känner mig som ett osäkert litet vrak som bara inte klarar av något. Fan vad skönt det hade varit att sluta äta igen. Jag vill bara falla tillbaka i ätstörningen och tappa mer vikt. Slippa tänka på saker och ting och börja må bra igen. Men det funker ju inte heller i längden. Nu måste jag bara komma igenom ett litet återfall utan att sluta äta. Bara stå emot det. Snälla människor, ge mig styrka.

Jag skakar och ryser

Klockan är kvart i tre på natten och jag sitter hemma hos Agnes i den nya lägenheten. Det är -28 grader ute och jag fryser så jag skakar, har precis börjat slappna av efter dagens fotograferande och hårfärgande. Visst, det har varit en sjukt rolig dag, och jag har väl inte direkt varit stressad, men ja. Nu har jag fått lite tid till att tänka, och nu inser jag helt plötsligt att han faktiskt är på väg. Om fyra timmar är han här. Jag får alldeles konstig mage av att tänka på det, och blir lycklig hela vägen rakt igenom. Det är så konstigt att någon jag aldrig ens träffat kan göra mig så glad, men han lyckas. 

Något positivt med -28 utomhus är iaf att skolan inte kan förvänta sig att jag ska vara ute och gå hela dagen imorgon. Pax sitta hemma och dricka te med honom! 

Nu är det faktiskt bara fyra timmar kvar <3

Det går bra nu

Jag vet, jag är en dålig människa som aldrig uppdaterar min blogg längre. Jag kommer mig bara inte till skott. Hatar verkligen bloggar där skribenten aldrig uppdaterar, men jag hatar även bloggar där skribenten bara slänger ihop ett inlägg för att han/hon måste ju uppdatera med något. Därför blir jag så lätt inaktiv.

Nu kan jag i alla fall berätta att jag är fortfarande stark och frisk. Ätstörningen är sjukt ägd, jag åt fan pommes på fyllan igår, men inte fick jag ångest för det imorse inte. Jag äger. Livet äger faktiskt. Allt är bara allmänt fint, även om jag är lite för tjock för att vara nöjd. Jag har äntligen börjat inse att det inte gör något att min mage är äcklig och tjock, eller om mitt hår ser ut som ett jävla skatbo, för det som är viktigt är ju faktiskt att jag är glad. Jag är frisk och glad och har allt jag behöver, så vad gnäller jag om? Lite extra fett? Sjukt ovärt.

Kvällen har varit helt underbar, tända ljus, ett varmt bad och något kallt att dricka. Hur mycket mer behöver man egentligen? Min nacke är avslappnad för första gången på länge, men det lär jag ju sabba genom att sitta här och nörda. Jävla Bertil.

I övermorgon är dagen <3 Jag längtar så jag blir tokig.

En liten tillbakablick

Twice the taste, none the calories

Tänk att jag lätt hade kunnat se ut såhär helt seriöst för ett år sen. Jag levde som en zombie och mitt liv styrdes helt av chipsen och kicken jag fick av dem. Jag åt tre chipspåsar i veckan eller mer och alltihopa slutade i toalettstolen. Varje jävla gång. Jag hatade mig själv mer än allt annat och gjorde allt jag kunde för att systematiskt förstöra mitt liv. Till att börja med förstörde jag min relation till mat, sen slutade jag sova. Då sabbades även min skolgång och min relation till mig själv. Jag började hata mig själv mer och mer och slutade till slut till och med bry mig om andra. Det kanske inte märktes så mycket, men jag hade verkligen en period då jag bara tänkte på mat, mat och mat. Och vin. Satan vad jag drack vin för ett år sen! Jag tror det blev nästan tre liter i veckan ett tag. Jag körde mitt eget liv ner i botten och sen förstod jag inte hur det gått till att det hamnat där. Jag levde helt ensam. De enda som var på min sida var till salu och fanns i påsar och flaskor. Jag brydde mig inte ens om vem jag var tvungen att ljuga för för att kunna äta och spy utan att få några konsekvenser, eller vem jag var tvungen att hitta på ursäkter för för att kunna dricka alkohol när jag inte borde. Jag missbrukade allt som bara på något sätt kunde missbrukas, från alkohol och mat till bekräftelse och falsk närhet. Jag blev sakta men säkert helt tom inuti och då var det dags för sommarlov.

Det vette fan hur något på något vis blivit bättre sen dess, men något är annorlunda. Sen nyår har jag inte missbrukat något alls, och jag har börjat tro på framtiden igen. Livet leker och jag är lycklig utan någon som helst anledning. Jag är verkligen inte samma person som den där bilden visar, men hon finns inuti mig fortfarande. Hon bara väntar på att komma ut igen, men nu mera har jag kontroll över henne. Hon får härja så mycket hon vill så länge det fortfarande är jag som bestämmer, och nu gör jag äntligen det. Jag hoppas bara att det kan hålla i sig.

Två veckor idag darl <3

R.I.P. Liselotte!

Nu är min älskade telefon död. Aldrig har hon tjafsat med mig eller varit elak, och hon har dessutom klarat både smällar och mer fukt än någon telefon jag haft tidigare, men nu är det slut. Få telefoner klarar väl av att ramla ner i handfatet under en spolande kran.

Jag antar att det passar ihop med min isolering iaf.