Nya manier

Vad gör man när man inte längre kan få lämnas ifred av sina tankar med hjälp av svält? Vad gör man när saker och ting börjar hinna ifatt ändå? Jag vet inte vad din lösning skulle vara, men min var tydligen städning. För er som varit hemma hos mig och vet hur hemskt mitt rum såg ut kan jag ju bara säga så mycket som att det är helt städat. Varenda låda, vartenda klädesplagg. Allt är där det ska vara. Även om det innebar tvätten för de flesta av mina kläder. Jag har möblerat om, plockat och grejat och dammsugit och allt. Dammtorkat till och med. Och inte nog med det heller, jag har dessutom kört typ fyra diskmaskiner och två tvättmaskiner. Jag har blivit frustrerad av att jag inte kunnat dammsuga eftersom jag inte vill väcka någon, och jag har varit lite orolig för att skramla för högt med porslinet. Men jag har städat och dammtorkat och skurat hela natten. Verkligen hela natten. Jag tog en eller två rökpauser, men inte mer. Jag tror inte att jag hade klarat av alltihopa om tankarna hunnit ifatt. Men vad ska jag nu göra nästa gång det behövs? Då kommer jag ju inte kunna storstäda lägenheten. Måste jag hetsäta då? Eller hur fan löser man det på ett bra sätt? Jag behöver en flyktväg, men jag vet inte hur det ska gå till.

Hur löser normala människor sånt här? Eller flyr de inte? Är de så starka att de bara kan se på sina motgångar och säga "Det här klarar jag!"? För i sånna fall vill jag nästan ge upp, ta livet av mig och återfödas som någon normal. Jag menar, jag har ju inte större problem än någon annan egentligen, jag har bara svårare att handskas med dem. I alla fall efter vad det verkar som.

Att vara eller inte vara frisk.

Nu har jag varit på Freja igen. Den här veckans läxa blev att fundera över vad jag har för motivation.

Jag vet att jag har jävligt mycket motivation till både att gå ner i vikt och att bli frisk, men jag har ärligt talat ingen aning om vad jag vill mer. Jag försöker skriva listor med för- och nackdelar med ätstörningen, men jag kommer ingen vart. Rent logiskt vet jag ju att det är jävligt kasst med ätstörningar, jag vet att jag inte kommer orka med mitt liv i längden om jag inte äter. Men samtidigt känner jag mig ju inte så sjuk.

Min freja-tant sa att min lägsta hälsosamma vikt, enligt bmi, är 57. Hur fan kan jag vara underviktig om jag väger hela 56 kilo? Alltså, jag väger inte det nu, jag väger mer, men ändå. 56 kilo är ändå inte så lite att jag borde vara ohälsosamt smal. Jag kommer ju inte att få ens små bröst bara av att tappa så lite i vikt. Hur kan det vara ohälsosamt? Och hur ska jag kunna bli frisk när jag ser såhär på det? Vill jag ens bli frisk? Jag vill vilja. Hur ska jag kunna veta vad jag vill ens? Om någon har tips på hur jag ska ta reda på om jag vill bli frisk eller inte så är jag tacksam.

De magiska siffrorna

Vad är det med de där små krumelurerna? De har all kontroll i mitt liv just nu.

Jag sov ingenting i natt, men när jag på morgonen gick och duschade vägde jag mig som vanligt, och jag hade gått ner. Lyckan var total, och att jag även hade gott om tid att sminka mig och göra mig klar för en gångs skull var ju rätt najs också. Så jag kom till skolan på gott humör. Några av mina klasskompisar hade sett våra godisbilder och gav mig komplimanger för dem, i slutet av dagen var det till och med en som sa att jag såg väldigt bra ut idag. Jag var glad och nöjd med mig själv när jag kom på att jag behövde nya byxor efter att de jag gillat mest tidigare gått sönder.

Jag provade och provade. Det enda paret efter det andra, och inga passade. Mina gamla var strl 29, så jag tänkte att 29or borde jag ju rent logiskt sett kunna ha, men inte ett enda jävla par var stora nog. Jag klarar verkligen inte av att gå upp en storlek. Att gå upp är ju att gå baklänges i utvecklingen ifrån vad jag vill! Jag vill kunna ha vilka jävla byxor som helst! Inte någon elefantstorlek. Jag må vara irrationell, men dagens shoppingtur slutade med att jag köpte ett måttband och åkte hem. Jag hatar verkligen mig själv och min kropp mer än någonsin just nu. Jag vet inte vad jag ska göra av mig själv. Jag vill skrika och slå och gråta och bara hata, hata, hata! Men jag kan inte ens göra något av dem. Jag vill äta tills jag spyr så jag slipper tänka på det här mer, men jag vet att om jag gör det kommer bara alltihopa tillbaka och jag kommer gå upp mer. Jag kommer måsta köpa ett par mjukisbyxor i strl 52 och aldrig ha något annat på mig. Jag vet verkligen inte vad jag ska göra av mig själv just nu.

Och allt detta på grund av några jävla siffror.

Sömn, sömn, sömn.

Är det inte maten jag inte kan kontrollera så är det något annat. Jag tror att jag sov 14-15 timmar ungefär i natt. Hur fasen kan man sova 14-15 timmar på en natt? Det är ju verkligen hur länge som helst. Jag vaknade iofs vid midnatt ungefär och gick från soffan där jag råkade somna till min säng, men annars har jag som sovit hela tiden. Sömn, sömn, sömn. Eftersom jag är jag ska jag såklart överdramatisera och analysera det här nu.

Jag har börjat fundera på om jag försöker sova bort mina problem. Liksom, om jag inte är vaken känner jag ju inte av det jobbiga. Och jag blir dessutom inte hungrig, och kommer därför inte heller att äta. Om jag skulle sova några dygn skulle jag säkert tappa en massa vikt. Viktförlusten i sig kommer också att göra att jag inte känner av mina problem lika mycket, eftersom jag kommer vara glad över att min vikt gått ned en del. Vilka problem för övrigt? Jag tror att jag redan förträngt de flesta. Nu när jag tänker på saken kan jag inte komma på ett enda konkret problem. Någon som kan påminna mig om något så jag kan sluta förtränga det och börja jobba på det? Eller nej, förresten. Låt mig leva i förnekelse så jag kan få åtminstone tro att jag är lycklig.

Intrig

Den här helgen har jag haft besök av en gammal barndomsvän, Ingrid, och igår hamnade vi på en fest på ersboda tillsammans med mitt gamla kompisgäng ifrån Umeå. Efter ett tag hamnade jag i en diskussion om en annan väns kärleksliv och det innehöll en del intriger. Ännu senare kom en annan vän och berättade om en intrig som jag var del av utan att ens ha förstått det, så när jag sen kom hem på kvällen och skulle försöka förklara för Ingrid vad jag var så distraherad av började jag fundera på det här med intriger.

Vad vore vår gemenskapskrets utan intriger? Skulle vi alla egentligen må bättre av att säga tack och hej och börja om på olika håll, eller är det viktigt att ha folk omkring sig som hängt med genom allt? För vad som är säkert är ju i alla fall att det komplicerar. Vad man däremot måste tänka på är vad alternativet är, och om det är värt det. Just nu känner jag att jag har vissa relationer som nog bara tynger ner mig, men å andra sidan finns det ju så många som är värda att ha haft intriger med. Även om vi inte alltid varit på samma sida.
Jag kom väldigt väl ihåg när jag hade varit dum emot Viola till exempel. Vi var som inte.. sams på ganska länge, men nu är allt lika bra som någonsin tidigare, och jag skulle inte kunna tänka mig att inte ha henne i mitt liv mer. Samma sak gäller vissa andra, medans ytterligare andra känns falska eller lite egoistiska tack vare gamla händelser.

Jag vet inte om jag tycker om att ha så mycket historik med alla eller inte. Det innebär ju att de känner mig, men samtidigt innebär det ju att de förväntar sig något av mig. Det är kanske inte så att någon förväntar sig saker som jag inte kan uppfylla, men det förväntar sig något. Man har inte samma frihet att vara vem som helst. Ibland vore det skönt att kunna göra något som är helt "fel", men jag vet inte. Jag vet inte ens om jag skulle kunna göra något som inte passar ihop med min karaktär ändå. Jag borde kanske inte ens tänka på det eftersom det inte är något alternativ.

Dagens tips

Dagens tips, dagens tips, nananana dagens tips!
Dagens tips! Om du funderar på att testa knark vill jag höja ett varningens finger!

Idag har jag och Agnes fotat knark. Iaf det som jag knarkar mest.
Det är ju så att vi har försökt få godiset att se ut som vanligt knark, visst, men faktum är ju att godiset i sig är knark för mig. Ingenting gör mig gladare än att inte äta det förutom att trycka i mig alltihopa på tio sekunder. Dock är det ju som allt knark något som gör mig ledsen och förtstörd i längden. Jag undrar vad som är värst egentligen, hasch eller socker. För mig känns det fan som att socker är värre, men jag vet väl egentligen att det inte är lika skadligt.

Vad är viktigare, att det är nyttigt för kroppen eller själen? För min själ och mentala hälsa tror jag nästan att hasch vore nyttigare. Inte för att det innebär att det är nyttigt, eller något jag tänker hålla på med, men ändå. Kan du tänka dig att knark kan vara bättre än mat på vissa sätt? FÅR man ens tänka så idag? Eller ska man lyssna på vad man blivit påtvingad från barnsben och se knark som något som bara har nackdelar? Jag menar, om det verkligen BARA hade varit dåligt hade ju ingen hållit på med det. Men vad är det egentligen som gör att vissa tycker det är värt det? Jag kan bara anta att det är korttidseffekten. Flykten från verkligheten man får i några timmar. Är vi så desperata idag att något som hjälper en att fly i några timmar är värt konsekvenserna det får i längden? Jag vet att jag är det. Jag använder inte narkotika, men det är ju ändå lika illa att använda mat på samma vis. Det ger samma ångest efter att ruset avtar, och jag kan fly lika långt. Är jag som vilken knarkare som helst?

Dagens djupa tankar

Varför är det så svårt att uppnå balans?

Jag har ingen aning om hur mycket man SKA äta. Antingen blir det ingenting eller så trycker jag i mig två påsar chips och ser alltihopa gå raka vägen till magen. Det här vet väl i princip alla om mig, men vet ni även att det gäller allt annat i mitt liv? Antingen har jag så mycket smink att det är som en mask, eller så har jag inget. Jag gömmer mig varje dag, antingen i bakgrunden eller i strålkastarljuset. Jag står aldrig däremellan, där folk faktist ser mig på riktigt. Jag kan fortsätta och fortsätta hur länge som helst med mitt obalanserade liv, men det blir nog inte så intressant, så istället frågar jag mig själv varför. Varför är det så svårt att hitta balansen?

Är det för att man är rädd att bli sårad om man faktist försöker på riktigt? Eller är det verkligen för att man inte vet hur man ska göra? För helt ärligt, hur svårt kan det vara? Alla andra klarar ju av det. Eller är det bara något jag tror för att ingen vågar erkänna hur obalanserad man är? Jag tror i alla fall att det för mig är någon sorts skyddsmekanism, för om man alltid överdriver eller inte gör något alls så kan man aldrig misslyckas. För att misslyckas går ju inte. Jag klarar inte av misslyckanden, det går bara inte. Inte om jag väl försöker. Jag är för rädd. Jag är rädd för allt. Jag är rädd för att folk ska skratta åt mig, jag är rädd för att folk ska prata om mig, jag är rädd för att de inte ska prata om mig och mest av allt är jag rädd för att en dag se mig i spegeln och inse att hela jag är ett misslyckande.

Början på slutet

Idag har jag bestämt mig för att börja blogga på riktigt.
Jag hade väldigt mycket kramp i magen när jag vaknade i morse, så dagen har spenderats i min säng fram tills jag skulle på Freja. Där började vi prata om att jag är rätt kass på att ta tid för mig själv och tänka på vad jag faktist vill och tror på. Så här tänkte jag lägga ner lite tid på mina tankar och åsikter om livet. Även om det innebär att jag måste pressa mig till det i början. Minst två inlägg i veckan ska bli mitt mål.