Julkänslor och sjukhusbesök

Jag skrev egentligen allt det här igår kväll när jag kom hem, men det försvann på något sätt så det blir väl bara att göra om.

När jag vaknade vid fyratiden igår eftermiddag hade Anders ställt i ordning så att vi kunde klä julgranen! Jag har inte riktigt haft några julkänslor tidigare, men nu kom de igång. Jag blev så taggad på jul att jag skakade litegrann där när vi klädde granen och ställde fram tomtar.

Egentligen är vi båda uppväxta med att julgranen ska kläs dagen före julafton, men om vi ska hinna med lite jul här hemma också måste man ju passa på.

Hur som helst kom vi på att vi borde sätta nejlikor i apelsiner också, men eftersom vi inte hade varken nejlikor eller apelsiner och jag dessutom behövde hämta ut ett paket på posten så gick jag iväg till ålidhem centrum. Jag hittade allt jag skulle ha, och lite glögg som bonus, för att sen gå mot posten. När jag kom längst fram i kön och hade uppgett mitt nummer och allt sånt där tjafs så ramlade jag bara ihop. Jag svimmade inne på posten och lyckades dessutom ramla så jag slog bakhuvudet i ett gångjärn. När jag vaknade igen efter att ha varit borta ett par sekunder visste jag inte riktigt var jag var. Ena ögat såg lite suddigt och jag var rätt svag. Men de på posten ringde efter ambulans och jag ringde efter Anders.

Nu låter nog allt det här mycket hemskare än det egentligen var. Jag blödde lite i bakhuvudet, de fick klippa bort några hårstrån och sy två stygn, men det värsta var nog all väntetid. Jag var på posten vid kvart i sex och kom hem vid midnatt liksom. Det är ganska mycket väntetid. Men som tur var var ju som sagt Anders där med mig. Även om vi fick sämre och sämre humor allt eftersom tiden gick så fick det nog tiden att gå tre gånger så snabbt att han faktiskt var där med mig.

Man säger att släkten är värst, och visst det har sina poänger, men ibland är de riktigt, riktigt bra att ha också.