Vad är det med de där små krumelurerna? De har all kontroll i mitt liv just nu.
Jag sov ingenting i natt, men när jag på morgonen gick och duschade vägde jag mig som vanligt, och jag hade gått ner. Lyckan var total, och att jag även hade gott om tid att sminka mig och göra mig klar för en gångs skull var ju rätt najs också. Så jag kom till skolan på gott humör. Några av mina klasskompisar hade sett våra godisbilder och gav mig komplimanger för dem, i slutet av dagen var det till och med en som sa att jag såg väldigt bra ut idag. Jag var glad och nöjd med mig själv när jag kom på att jag behövde nya byxor efter att de jag gillat mest tidigare gått sönder.
Jag provade och provade. Det enda paret efter det andra, och inga passade. Mina gamla var strl 29, så jag tänkte att 29or borde jag ju rent logiskt sett kunna ha, men inte ett enda jävla par var stora nog. Jag klarar verkligen inte av att gå upp en storlek. Att gå upp är ju att gå baklänges i utvecklingen ifrån vad jag vill! Jag vill kunna ha vilka jävla byxor som helst! Inte någon elefantstorlek. Jag må vara irrationell, men dagens shoppingtur slutade med att jag köpte ett måttband och åkte hem. Jag hatar verkligen mig själv och min kropp mer än någonsin just nu. Jag vet inte vad jag ska göra av mig själv. Jag vill skrika och slå och gråta och bara hata, hata, hata! Men jag kan inte ens göra något av dem. Jag vill äta tills jag spyr så jag slipper tänka på det här mer, men jag vet att om jag gör det kommer bara alltihopa tillbaka och jag kommer gå upp mer. Jag kommer måsta köpa ett par mjukisbyxor i strl 52 och aldrig ha något annat på mig. Jag vet verkligen inte vad jag ska göra av mig själv just nu.
Och allt detta på grund av några jävla siffror.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inlägg
1 kommentar:
älskling.
förlåt, jag menade.. egentligen inget illa. jag skriver av mig sånt jag tycker men kanske inte alltid säger. jag menar självklart inte att du är nåt litet neon-emo, eller nånstans i närheten av dem. du är underbarast, vilken storlek du än har i dina brallor, jag vet att det kanske inte spelar nån roll att jag säger det.
och det är just där min frustration ligger, att jag vill bara att du ska fatta hur fin du är, för det är inte lätt att varje dag stå brevid och se ätstörningen, utan att få bli arg på den. och på mig själv som inte gör något åt den.
men inte på dig. jag är inte arg på dig. och hoppas att du inte är arg på mig heller.
jag älskar dig alltid, men uttrycker mig bara klumpigt ibland.
Skicka en kommentar