Det är fan dags för isolering igen.
Jag orkar inte med allt längre. Jag har varit så sjukt glad och på rätt spår sen nyår, och på en enda kväll känns det som att allt bara dragits bort från under mina fötter och världen är upp och ner igen. Jag tycker ju så mycket om er alla men jag klarar fan inte av något längre. Jag räcker inte till, kan inte göra något åt att människor mår dåligt eller att alla bara söker bekräftelse på tusen olika sätt. Jag vet att jag kanske inte är bättre, jag söker ju fan uppmärksamhet och bekräftelse bara genom att skriva det här, men på kvällens fest ville jag nästan bara spy.
Allt var precis som vanligt. Vissa dansar halvnakna, vissa försöker hångla med allt som rör sig, vissa super tills de inte riktigt kan stå upp och vissa bara snear. Det räcker nu. Jag önskar jag orkade mer, men jag gör inte det. Den här kvällen var egentligen inte värre än någon annan, men jag är annorlunda nu. Jag behöver måtta, jag behöver välmående. Jag behöver något nytt. Jag vill bara bli fri från mitt förflutna och börja om igen.
Min psykolog skulle nog säga att jag flyr från mina problem igen, men vad gör man när allt känns för tungt för att man ska kunna hantera det? Nu ska ni inte tro att jag börjat med min ätstörning igen, för nu jävlar är det slut med den. Jag orkar inte längre. Jag ska bara strunta i allt, begrava mig i min säng och bli tjock. Tjoho! Ha ett bra liv allihopa.
lördag 31 januari 2009
torsdag 29 januari 2009
Ständigt dessa storlekar.
Jag hatar att köpa kläder. Verkligen hatar det.
Det kan ju låta lite konstigt med tanke på hur mycket jag tycker om kläder och skor och allt annat sånt där utseendefixerat som är typiskt mig, men faktum är att jag hatar, hatar, hatar kläder! Speciellt bh:ar. Helvete vad jag hatar min kroppsbyggnad ibland. Seriöst, kan någon typ ge mig en bröstförminskning eller?
Sist jag försökte köpa kläder var ju när mina gamla jeans gick sönder, och det slutade med att jag struntade i byxorna och köpte ett måttband istället. Askul. Jag hade typ ångest i en vecka efteråt. Sen löste sig ju det iaf, Johanna hade köpt ett par byxor som var i fel storlek för henne, men som visade sig vara perfekta för mig. Efter det har jag inte försökt handla kläder någon mer gång. Inte förrän idag.
Idag gick jag förbi stan för att försöka hitta en ny bh, då alla mina är fel storlekar. Jag hittade inte en enda på någon vanlig affär, så jag gick till Ingrids och fick hjälp att hitta en. Kan någon gissa vad min riktiga storlek är? Bara som pointer: den är en storlek mindre runt om och två kupstorlekar större än min förra. Fyfan vad jag är missbildad alltså. Extrem. Jag hatar det, hatar det, hatar det! Men jag antar att det bara är att acceptera eller operera, och jag har fan inte råd att operera så jag får väl lov att acceptera mina jävla jättebröst. Jag får väl försöka älska det faktum att jag är mindre runt om än jag trodde iaf.
Det kan ju låta lite konstigt med tanke på hur mycket jag tycker om kläder och skor och allt annat sånt där utseendefixerat som är typiskt mig, men faktum är att jag hatar, hatar, hatar kläder! Speciellt bh:ar. Helvete vad jag hatar min kroppsbyggnad ibland. Seriöst, kan någon typ ge mig en bröstförminskning eller?
Sist jag försökte köpa kläder var ju när mina gamla jeans gick sönder, och det slutade med att jag struntade i byxorna och köpte ett måttband istället. Askul. Jag hade typ ångest i en vecka efteråt. Sen löste sig ju det iaf, Johanna hade köpt ett par byxor som var i fel storlek för henne, men som visade sig vara perfekta för mig. Efter det har jag inte försökt handla kläder någon mer gång. Inte förrän idag.
Idag gick jag förbi stan för att försöka hitta en ny bh, då alla mina är fel storlekar. Jag hittade inte en enda på någon vanlig affär, så jag gick till Ingrids och fick hjälp att hitta en. Kan någon gissa vad min riktiga storlek är? Bara som pointer: den är en storlek mindre runt om och två kupstorlekar större än min förra. Fyfan vad jag är missbildad alltså. Extrem. Jag hatar det, hatar det, hatar det! Men jag antar att det bara är att acceptera eller operera, och jag har fan inte råd att operera så jag får väl lov att acceptera mina jävla jättebröst. Jag får väl försöka älska det faktum att jag är mindre runt om än jag trodde iaf.
måndag 26 januari 2009
torsdag 22 januari 2009
Jag förvånar världen
Idag fick jag sms av min rektor som undrade om jag skulle behöva en evk nu när jag fått nytt schema, och jag förvånade nog alla, inklusive mig själv, när jag svarade att skolan går riktigt bra. Jag har fått mycket fler lektioner nu efter jul, men det känns verkligen inte som att det kommer gå åt helvete ändå. Jag känner att jag kommer klara mig jättebra.
Jag missade även min freja-tid igår, och när jag sedan ringde min kontakt och förklarade att jag varit upptagen i salongen frågade hon hur det gått för mig och sådär, och jag hörde riktigt hur hon höll på att trilla av stolen när jag berättade att jag inte hetsätit i år. Hon blev helt paff och frågade hur det gått till, och det värsta är att jag knappt hade något svar! Vad har jag gjort i år som jag inte gjort tidigare? På en månad har jag gått ifrån att hetsäta ett par gånger i veckan till inte alls. Är det någon som kan komma på en anledning? Det enda jag kan komma på är att jag inte bryr mig mest om alla andra längre, utan faktiskt har insett att jag spelar roll också. Och du. Du spelar också roll. Stor roll.
Tre veckor och fem dagar kvar.
Jag missade även min freja-tid igår, och när jag sedan ringde min kontakt och förklarade att jag varit upptagen i salongen frågade hon hur det gått för mig och sådär, och jag hörde riktigt hur hon höll på att trilla av stolen när jag berättade att jag inte hetsätit i år. Hon blev helt paff och frågade hur det gått till, och det värsta är att jag knappt hade något svar! Vad har jag gjort i år som jag inte gjort tidigare? På en månad har jag gått ifrån att hetsäta ett par gånger i veckan till inte alls. Är det någon som kan komma på en anledning? Det enda jag kan komma på är att jag inte bryr mig mest om alla andra längre, utan faktiskt har insett att jag spelar roll också. Och du. Du spelar också roll. Stor roll.
Tre veckor och fem dagar kvar.
tisdag 20 januari 2009
Hyperrrrrr
Jag tror fan att jag håller på bli manodepressiv. Hela den här jävla ätstörningsfasen har varit den depressiva halvan, och nu håller jag ju på att bli manisk.
Jag är sjukt rastlös hela tiden, känner mig som den värsta uppmärksamhetshoran i världen och kan verkligen inte sitta still. Blev ju magsjuk i fredags och har varit hemma sen dess. Ni kan ju bara fråga Anders hur sjuuuuukt jobbig och hyperaktiv jag varit de senaste dagarna. Så fort jag inte har hittat något vettigt att sysselsätta mig med (dvs mest hela tiden) har jag bara roat mig med att säga "du kan va" om allting och allmänt gjort mitt bästa för att reta gallfeber på honom. Ärligt talat förstår jag inte hur någon kan stå ut med mig just nu, men jag måste fan ut.
Mest av allt vill jag bara ta en enkel tågbiljett härifrån, det spelar inte så stor roll var och uppleva något nytt. Bara åka iväg och inte ha någon aning om var. Jag vill inte veta om jag kommer somna i stockholm eller barcelona eller paris ikväll, men jag sätter 100 spänn på att det blir Umeå. Åh, varför kan vi inte sticka till Australien NU? Bara du och jag darling. Jag vill ha vårt lilla skjul på stranden och leva utan lyx, men med en jävla massa upplevelser. Kom och rädda mig från rastlösheten som gnager!
Jag är sjukt rastlös hela tiden, känner mig som den värsta uppmärksamhetshoran i världen och kan verkligen inte sitta still. Blev ju magsjuk i fredags och har varit hemma sen dess. Ni kan ju bara fråga Anders hur sjuuuuukt jobbig och hyperaktiv jag varit de senaste dagarna. Så fort jag inte har hittat något vettigt att sysselsätta mig med (dvs mest hela tiden) har jag bara roat mig med att säga "du kan va" om allting och allmänt gjort mitt bästa för att reta gallfeber på honom. Ärligt talat förstår jag inte hur någon kan stå ut med mig just nu, men jag måste fan ut.
Mest av allt vill jag bara ta en enkel tågbiljett härifrån, det spelar inte så stor roll var och uppleva något nytt. Bara åka iväg och inte ha någon aning om var. Jag vill inte veta om jag kommer somna i stockholm eller barcelona eller paris ikväll, men jag sätter 100 spänn på att det blir Umeå. Åh, varför kan vi inte sticka till Australien NU? Bara du och jag darling. Jag vill ha vårt lilla skjul på stranden och leva utan lyx, men med en jävla massa upplevelser. Kom och rädda mig från rastlösheten som gnager!
söndag 18 januari 2009
Allting kommer ikapp.
Av rubriken att döma skulle man ju kanske kunna gissa att jag rymt ifrån en massa problem och att de hunnit ifatt nu. Att jag rymt från problem och att de kommit ifatt är ju i och för sig sant, men det är inte det det handlar om nu.
Nu handlar det om allt det bra jag var tvungen att lämna efter mig när jag rymde från problemen. Jag lämnade kvar ett gäng kompisar som jag aldrig kommer glömma. Av någon konstig anledning har några av dem börjat träffa min käre bror och krogen och kommer då att tänka på mig. Nu när jag bott i Umeå i ett och ett halvt år har jag väldigt dålig kontakt med många av dem, vissa hör jag väl av en gång i halvåret eller så, men jag vill bara att alla ska veta att de inte är glömda. Dock tvivlar jag väl på att någon av dem läser det här.... Men om någon av dem lyckas leta sig fram till min blogg så vill jag bara få det sagt; Jag tänker på er och saknar er.
Nu handlar det om allt det bra jag var tvungen att lämna efter mig när jag rymde från problemen. Jag lämnade kvar ett gäng kompisar som jag aldrig kommer glömma. Av någon konstig anledning har några av dem börjat träffa min käre bror och krogen och kommer då att tänka på mig. Nu när jag bott i Umeå i ett och ett halvt år har jag väldigt dålig kontakt med många av dem, vissa hör jag väl av en gång i halvåret eller så, men jag vill bara att alla ska veta att de inte är glömda. Dock tvivlar jag väl på att någon av dem läser det här.... Men om någon av dem lyckas leta sig fram till min blogg så vill jag bara få det sagt; Jag tänker på er och saknar er.
fredag 16 januari 2009
Ödets jävla ironi.
Det är inte rättvist. För en eller två månader sen hade jag varit överlycklig om jag blivit magsjuk. Det är ju en av de bästa bantningskurerna som finns trots allt. Men nu? Nu vill jag ju bara bli frisk, och om jag tappar en massa vikt kanske jag fattar hur kul det är igen och bestämmer mig för att forsätta så. DET VILL JAG INTE! Inte längre.
Jag tror inte jag varit magsjuk på riktigt en enda gång under hela tiden jag var riktigt ätstörd, men nu när jag vill bli frisk, och dessutom hade planerat en rolig kväll med kompisar för att fira min nittonårsdag, nu jävlar. Det är inte det minsta rättvist. Just nu vill jag bara inte vara med längre.
Jag tror inte jag varit magsjuk på riktigt en enda gång under hela tiden jag var riktigt ätstörd, men nu när jag vill bli frisk, och dessutom hade planerat en rolig kväll med kompisar för att fira min nittonårsdag, nu jävlar. Det är inte det minsta rättvist. Just nu vill jag bara inte vara med längre.
onsdag 14 januari 2009
Ett år äldre.
Imorgon ska jag alltså ta steget och bli vuxen. Eller nåt.
Är det bara jag som tycker det var nyss jag fyllde arton? Jag är inte beredd att bli nitton redan! Jag har ju inte blivit det minsta lilla äldre under året som gått. Eller ja, inte mognare kanske. Iaf känns det inte så. Jag kan inte komma på en enda sak som gör mig mognare nu än jag var då. Det känns bara som att alla andra utvecklas så sjukt mycket, men jag har som stannat av. Det händer inte så mycket mer nu.
Det kan ju tänkas att det här är bara för att jag inte riktigt kan se så objektivt på min egen utveckling, och det kan ju tänkas att jag knappt levt det här året eftersom jag varit för upptagen med att tänka på mat och supa bort mina problem, men jag vet inte. Det kan även tänkas att det här är så bra det blir. Jag blir inte vuxnare än vad jag redan är. Tjoho, vilket party jag kommer ha när jag fyller nittio alltså.
Men det är egentligen morgondagen. Idag åker mina föräldrar utomlands, till kanarieöarna, så jag firar min födelsedag med att sova hos Agnes, trots en aggressiv magsjuka, och hennes familj. Det känns fint, jag firade ju min födelsedag med familjen Bergendahl förra året med, men samtidigt känns det lite jobbigt att ingenting händer som det ska. Julen blev inte på rätt datum eftersom min syster inte kunde vara hemma och nu kommer jag ju knappast ens höra av min egen familj på min födelsedag heller. Det är ju inte så att jag egentligen tvivlar på att de bryr sig om mig, men ibland hade det bara varit skönt att inte måsta be dem om att uppmärksamma mig sånna här dagar.
Är det bara jag som tycker det var nyss jag fyllde arton? Jag är inte beredd att bli nitton redan! Jag har ju inte blivit det minsta lilla äldre under året som gått. Eller ja, inte mognare kanske. Iaf känns det inte så. Jag kan inte komma på en enda sak som gör mig mognare nu än jag var då. Det känns bara som att alla andra utvecklas så sjukt mycket, men jag har som stannat av. Det händer inte så mycket mer nu.
Det kan ju tänkas att det här är bara för att jag inte riktigt kan se så objektivt på min egen utveckling, och det kan ju tänkas att jag knappt levt det här året eftersom jag varit för upptagen med att tänka på mat och supa bort mina problem, men jag vet inte. Det kan även tänkas att det här är så bra det blir. Jag blir inte vuxnare än vad jag redan är. Tjoho, vilket party jag kommer ha när jag fyller nittio alltså.
Men det är egentligen morgondagen. Idag åker mina föräldrar utomlands, till kanarieöarna, så jag firar min födelsedag med att sova hos Agnes, trots en aggressiv magsjuka, och hennes familj. Det känns fint, jag firade ju min födelsedag med familjen Bergendahl förra året med, men samtidigt känns det lite jobbigt att ingenting händer som det ska. Julen blev inte på rätt datum eftersom min syster inte kunde vara hemma och nu kommer jag ju knappast ens höra av min egen familj på min födelsedag heller. Det är ju inte så att jag egentligen tvivlar på att de bryr sig om mig, men ibland hade det bara varit skönt att inte måsta be dem om att uppmärksamma mig sånna här dagar.
måndag 12 januari 2009
Mat, mat och åter igen mat.
Det fortsätter gå bra för mig. Jag är glad, skolan känns okej, och maten går bättre än någonsin. Jag har nu två dagar i rad känt mig sugen på godis, men trots detta lyckats gå förbi godishyllorna och tänkt att jag inte behöver det. Eller nej förresten, känt att jag inte behövt det! För jag har faktiskt alltid vetat i den logiska delen av mig att jag inte behöver godis eller chips eller glass eller vad det nu är jag är sugen på, men nu kände jag det också.
Jag är en känslomänniska. Kanske inte så impulsiv som känslomänniskor brukar vara, men i slutändan följer jag trots allt alltid min magkänsla. Det kan vara väldigt bra, men samtidigt hade jag nog aldrig fått någon ätstörning eller ens blivit så depressiv om jag hade använt den logiska hjärnhalvan när jag gör mina beslut. Men hade jag varit jag om jag gjort så? Hade jag levt mitt liv fullt ut, utan ånger? Jag tror verkligen inte det. Jag kan inte tänka mig att någon som inte följer sitt hjärta och gör det som känns bäst kan känna sig nöjd och lycklig. Visst, det skulle kanske vara ett enklare liv, men jag väljer att leva efter en gammal klyscha; "Jag ångrar hellre något jag gjort än något jag inte gjort."
Det största problemet med att vara en känslomänniska är nog att man har mindre kontroll. Att leva efter sina känslor innebär ju trots allt att leva efter något som är väldigt svårt att förutspå och kontrollera. Jag har knappt någon kontroll över vad jag vill ens. Men jag klagar inte. Inte just nu i alla fall. Just nu är det ju trots allt bara positivt. Mitt humör är på topp och livet leker. Jag vill inte ens ha min gamla drog och jag är omgiven av människor jag bryr mig om, älskar och som älskar mig. Lyckan är nästan komplett.
söndag 11 januari 2009
Jag lurar mig själv
Varför lurar man sig själv så mycket egentligen?
Jag har lurat mig själv att lycka kan uppnås genom att man väger tillräckligt lite, att jag hatar tjocka människor, att jag inte bryr mig om vad människor tycker och tänker om mig och att jag inte tycker om barn. Bara som exempel.
Jag har gått ner ungefär 20 kilo tack vare min ätstörning. Tror ni detta gjort mig det minsta lilla lyckligare? Det har det verkligen inte. Visst, när jag ser på vågen att jag tappat några kilo blir jag ju glad, men om jag tappat tre kilo och sen går upp ett halvt är jag ju olycklig igen. Vad är poängen med det? Det känns ju bara dumt om jag tänker efter, men nu är jag så sjukt grundlurad att det är svårt att komma ur de tankebanorna. Hur kan man leva efter en sån massiv lögn egentligen?
Sen att jag påstår att jag tycker illa om tjocka människor är ju bara en ännu grövre lögn. Det finns ju flera överviktiga människor som jag faktiskt tycker väldigt mycket om. Visst, om jag är på en fest eller så och kan välja mellan att börja prata med någon tjock och någon smal så väljer jag nog alltid den smala, men trots det tycker jag ju inte illa om den tjocka. Jag kan vara en elak, dålig människa och sitta hemma vid bilddagboken och skratta åt fula och tjocka människor, men det är ju bara för att jag är så rädd egentligen. Jag är så rädd att bli en av dem att jag på något sätt måste ta avstånd ifrån dem. Därför lurar jag mig själv att jag hatar dem.
Nu kommer vi till det mest patetiska av allt, jag har lurat mig själv att jag inte bryr mig om vad andra tycker om mig.
Visst, det är bra att inte hänga upp sitt liv på vad andra tycker och tänker, men att säga att jag inte bryr mig det minsta är ju bara bullshit. Om jag skulle vara ute på stan eller så och så börjar folk vända sig om efter mig och skratta och peka skulle jag ju förmodligen springa och gömma mig någonstans. Eller om jag fick reda på att hela min skola hade hört något rykte om mig och trodde att jag var världens värsta hora eller något i den stilen, då skulle jag ju knappast gå till skolan som vanligt. Eller kanske, men jag skulle ju inte vara så bekväm med det iaf. Vad jag än lurar mig själv till. Det här nog den mest sunda lögnen i alla fall, men mår man bra av att lura sig själv på det viset ändå? Det känns ju inte som att det borde vara så positivt.
Jag har lurat mig själv att lycka kan uppnås genom att man väger tillräckligt lite, att jag hatar tjocka människor, att jag inte bryr mig om vad människor tycker och tänker om mig och att jag inte tycker om barn. Bara som exempel.
Jag har gått ner ungefär 20 kilo tack vare min ätstörning. Tror ni detta gjort mig det minsta lilla lyckligare? Det har det verkligen inte. Visst, när jag ser på vågen att jag tappat några kilo blir jag ju glad, men om jag tappat tre kilo och sen går upp ett halvt är jag ju olycklig igen. Vad är poängen med det? Det känns ju bara dumt om jag tänker efter, men nu är jag så sjukt grundlurad att det är svårt att komma ur de tankebanorna. Hur kan man leva efter en sån massiv lögn egentligen?
Sen att jag påstår att jag tycker illa om tjocka människor är ju bara en ännu grövre lögn. Det finns ju flera överviktiga människor som jag faktiskt tycker väldigt mycket om. Visst, om jag är på en fest eller så och kan välja mellan att börja prata med någon tjock och någon smal så väljer jag nog alltid den smala, men trots det tycker jag ju inte illa om den tjocka. Jag kan vara en elak, dålig människa och sitta hemma vid bilddagboken och skratta åt fula och tjocka människor, men det är ju bara för att jag är så rädd egentligen. Jag är så rädd att bli en av dem att jag på något sätt måste ta avstånd ifrån dem. Därför lurar jag mig själv att jag hatar dem.
Nu kommer vi till det mest patetiska av allt, jag har lurat mig själv att jag inte bryr mig om vad andra tycker om mig.
Visst, det är bra att inte hänga upp sitt liv på vad andra tycker och tänker, men att säga att jag inte bryr mig det minsta är ju bara bullshit. Om jag skulle vara ute på stan eller så och så börjar folk vända sig om efter mig och skratta och peka skulle jag ju förmodligen springa och gömma mig någonstans. Eller om jag fick reda på att hela min skola hade hört något rykte om mig och trodde att jag var världens värsta hora eller något i den stilen, då skulle jag ju knappast gå till skolan som vanligt. Eller kanske, men jag skulle ju inte vara så bekväm med det iaf. Vad jag än lurar mig själv till. Det här nog den mest sunda lögnen i alla fall, men mår man bra av att lura sig själv på det viset ändå? Det känns ju inte som att det borde vara så positivt.
fredag 9 januari 2009
Chocktillstånd
Hur kunde det här hända egentligen? Jag som inte bara är en av de få som inte söker, jag har dessutom varit anti hur länge som helst, och nu helt plötsligt svävar jag på små rosa moln.
Mitt liv brukar alltid förändras till det sämre just efter nyår, men i år har det äntligen gått åt andra hållet. Jag mådde ganska kasst före nyår, men nu är alla problem bortglömda.
Jag har tagit ett jävligt stort steg mot att bli frisk igen nämligen en måltid i skolmatsalen. För er som inte är ätstörda låter det kanske inte så himla häftigt att kunna äta lite morötter och dricka ett glas vatten på skolan, men för mig är det en otroligt stor seger. Sist jag försökte fick jag så mycket ångest att jag i princip sprang ut ur matsalen och kedjerökte typ tre cigg innan jag lugnat mig tillräckligt för att kunna gå in i skolan igen. Det stora problemet med matsalen är att det är så mycket människor där. Det känns som att alla tittar på mig, och som att de räknar varenda kalori i det jag äter och tycker att jag är ett jävla fetto som äter så mycket. Jag vet, det är inte det minsta lilla rationellt, men det är så det känns.
Men nu har jag tappat tråden lite, vad jag egentligen skulle säga var ju att jag igår kom till skolan i god tid, åt mat i matsalen och lyckades dessutom rulla en hel permanent på en timme. Hittills har det tagit mig en och en halv timme ungefär, så det är att trimma ner ganska mycket tid. Tyvärr tappar jag ju lite kvalité också, men jag fick bara kritik på en av spolarna.
Jag har så mycket mer energi nu, trots att jag sover lika dåligt som tidigare, om inte sämre till och med. Nu vill jag ju inte ens somna längre. Jag blir alldeles för glad av våra långa, nattliga konversationer.
Nu är det en månad och en dag kvar. Jag hoppas verkligen tiden kommer gå snabbt.
Mitt liv brukar alltid förändras till det sämre just efter nyår, men i år har det äntligen gått åt andra hållet. Jag mådde ganska kasst före nyår, men nu är alla problem bortglömda.
Jag har tagit ett jävligt stort steg mot att bli frisk igen nämligen en måltid i skolmatsalen. För er som inte är ätstörda låter det kanske inte så himla häftigt att kunna äta lite morötter och dricka ett glas vatten på skolan, men för mig är det en otroligt stor seger. Sist jag försökte fick jag så mycket ångest att jag i princip sprang ut ur matsalen och kedjerökte typ tre cigg innan jag lugnat mig tillräckligt för att kunna gå in i skolan igen. Det stora problemet med matsalen är att det är så mycket människor där. Det känns som att alla tittar på mig, och som att de räknar varenda kalori i det jag äter och tycker att jag är ett jävla fetto som äter så mycket. Jag vet, det är inte det minsta lilla rationellt, men det är så det känns.
Men nu har jag tappat tråden lite, vad jag egentligen skulle säga var ju att jag igår kom till skolan i god tid, åt mat i matsalen och lyckades dessutom rulla en hel permanent på en timme. Hittills har det tagit mig en och en halv timme ungefär, så det är att trimma ner ganska mycket tid. Tyvärr tappar jag ju lite kvalité också, men jag fick bara kritik på en av spolarna.
Jag har så mycket mer energi nu, trots att jag sover lika dåligt som tidigare, om inte sämre till och med. Nu vill jag ju inte ens somna längre. Jag blir alldeles för glad av våra långa, nattliga konversationer.
Nu är det en månad och en dag kvar. Jag hoppas verkligen tiden kommer gå snabbt.
torsdag 8 januari 2009
Nästan perfekt
Livet äger idag. Fastän jag vaknade 17.30 och därmed sov bort hela min första skoldag.
Jag brukar få sån sjuk ångest när det händer. Med tanke på hur ofta det trots allt händer kanske ingen riktigt tror det, men så är det. Jag hatar att missa skola, jag hatar att försova mig och jag hatar att inte räcka till. Men nu mår jag bra. Jag mår så bra som jag ens kan önska. Det här året har börjat så sjuuuuukt mycket bättre än något år gjort på väldigt, väldigt länge. Vanligtvis mår jag dåligt i början på året, men sen blir det bättre och bättre eftersom tills jag går sönder i början på nästa år och det är bara att börja om. Men inte i år. Jag hade ett underbart nyår, fint sällskap några dagar efter och en extra, sen jul med familjen, och mest av allt har jag lärt känna någon ny.
Det är helt sjukt hur bra man kan klicka med en människa ibland. Det var så sjukt oväntat, och förmodligen därför det är så bra. Jag känner mig som jag gjorde i oktober -06 igen. Det trodde jag aldrig skulle hända.
Jag brukar få sån sjuk ångest när det händer. Med tanke på hur ofta det trots allt händer kanske ingen riktigt tror det, men så är det. Jag hatar att missa skola, jag hatar att försova mig och jag hatar att inte räcka till. Men nu mår jag bra. Jag mår så bra som jag ens kan önska. Det här året har börjat så sjuuuuukt mycket bättre än något år gjort på väldigt, väldigt länge. Vanligtvis mår jag dåligt i början på året, men sen blir det bättre och bättre eftersom tills jag går sönder i början på nästa år och det är bara att börja om. Men inte i år. Jag hade ett underbart nyår, fint sällskap några dagar efter och en extra, sen jul med familjen, och mest av allt har jag lärt känna någon ny.
Det är helt sjukt hur bra man kan klicka med en människa ibland. Det var så sjukt oväntat, och förmodligen därför det är så bra. Jag känner mig som jag gjorde i oktober -06 igen. Det trodde jag aldrig skulle hända.
Och jag känner inte riktigt
Och jag lever inte riktigt
Under dagarna som inte riktigt finns
Men så kommer en säsong igen
Och strömmen går igång igen
Och nätterna blir ljusa
Och jag känner och jag lever
Och jag minns
Att allting, allting, allting
Allting, allting ja allt
Är nästan perfekt
onsdag 7 januari 2009
Jag ska börja göra inbrott.
Jag är och hälsar på mina föräldrar ute i bushen igen, och jag vet inte hur många som är medvetna om det, men ute på landet har de flesta någon dörr olåst mest hela tiden, och jag har kommit fram till att om man går in den vägen mitt på dagen när det vanligtvis inte är alla hemma iaf så skulle ingen reagera.
Just nu sitter jag som sagt hemma hos mamma och pappa, jag är ensam hemma och i köket sitter en ökänd man och kokar nudlar. Jag har ingen som helst aning om vem han är eller vad han gör här, eller jo, han kokar ju nudlar, men alltså varför han är just här med sina nudlar. Han skulle egentligen kunna vara en förrymd mental patient som tror att han bor här och mördar alla som börjar prata med honom, men trots det höjde jag knappt ett ögonbryn när han kom hit. Det är bara såhär det funkar på landet. Låtsas som det regnar så kommer du undan med vad fan som helst alltså. Det är nästan så jag blir rädd.
Just nu sitter jag som sagt hemma hos mamma och pappa, jag är ensam hemma och i köket sitter en ökänd man och kokar nudlar. Jag har ingen som helst aning om vem han är eller vad han gör här, eller jo, han kokar ju nudlar, men alltså varför han är just här med sina nudlar. Han skulle egentligen kunna vara en förrymd mental patient som tror att han bor här och mördar alla som börjar prata med honom, men trots det höjde jag knappt ett ögonbryn när han kom hit. Det är bara såhär det funkar på landet. Låtsas som det regnar så kommer du undan med vad fan som helst alltså. Det är nästan så jag blir rädd.
lördag 3 januari 2009
Dagens nörd.
Jag börjar bli jävligt inaktiv här känner jag. Dags att skärpa sig och komma igång, även om jag har en känsla av att mina framtida inlägg kanske kommer innehålla en del nya uttryck.
Det nya året har börjat jävligt bra måste jag säga. Jag har knappt lämnat lägenheten, men trots detta har jag träffat folk varje dag. Micke har bott här, och Viola har hållit oss sällskap väldigt bra. Vi har spelat en jävla massa Munchkin, vilket Micke vunnit varje gång, och lootat en massa mat.
Jag har slutat hata mig själv, börjat om igen och hunnit hata både Viola, Micke och Anders hittills i år. Jag har hunnit bli glad, ledsen, arg och besviken. Det är nästan lustigt hur många känslor man hinner med på några dagar... Jag brukar ju faktiskt inte direkt ha så jättesvajigt humör (tror jag?) utan samma humör brukar hålla sig en period, men jag tror fan det håller på att ändras. Jag är väl på väg in i klimakteriet eller nåt.
Det nya året har börjat jävligt bra måste jag säga. Jag har knappt lämnat lägenheten, men trots detta har jag träffat folk varje dag. Micke har bott här, och Viola har hållit oss sällskap väldigt bra. Vi har spelat en jävla massa Munchkin, vilket Micke vunnit varje gång, och lootat en massa mat.
Jag har slutat hata mig själv, börjat om igen och hunnit hata både Viola, Micke och Anders hittills i år. Jag har hunnit bli glad, ledsen, arg och besviken. Det är nästan lustigt hur många känslor man hinner med på några dagar... Jag brukar ju faktiskt inte direkt ha så jättesvajigt humör (tror jag?) utan samma humör brukar hålla sig en period, men jag tror fan det håller på att ändras. Jag är väl på väg in i klimakteriet eller nåt.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
Inlägg
