Nu tycker du att jag är ett as.
Saker och ting har inte riktigt gått som jag hade tänkt mig. Självhat och äckel blir ledorden för det nya året. Heh. Känns bra. Nämen om jag ska vara seriös hatar jag situationen, men jag vet inte om det är så mycket jag kan göra åt den.
Just nu vill jag bara ha en jävla massa chips, choklad och annat äckel så jag kan fly för några minuter.
söndag 28 december 2008
torsdag 25 december 2008
Jul jul, strålande jul!
Julen har kommit och i princip gått och jag är väl nöjd. Jag fick en systemkamera och hade ganska trevligt med min släkt... Men åh. Det känns inte som att det varit jul! Lina har inte varit hemma så inget känns riktigt värt det. Julafton började med att mamma skällde på pappa för småsaker och grät. Jag tror att hon var lika ledsen som mig för att Lina inte var där, och att det var därför, men det gjorde ju inte stämningen bättre. Sen att jag inte sov något natten innan så jag somnade ett par gånger under Kalle Anka var ju inte heller direkt positivt.
Men trots allt vet jag inte varför jag klagar. Visst, magin som funnits alla tidigare år är lite försvunnen, men jag har en familj som älskar mig omkring mig hela helgen och jag får vad jag önskar mig nästan alltid. Inte allt, men det som är viktigast brukar jag på något sätt få. Det finns så många som har det så mycket värre. Jag är verkligen aldrig nöjd, och det är inte okej. Jag måste lära mig att acceptera att min syster har ett eget liv och att hon inte kan vara hemma varje jul nu när hon har en pojkvän som också har en familj. Det är bara egoistiskt av mig att förvänta mig det.
Men trots allt detta gör det sjukt ont att inte ha henne hemma. Jag vet inte ens om jag kommer klara av att komma hem när hon kommer hit för att fira jul med familjen. Jag är rädd att det skulle kännas för fel.
Men trots allt vet jag inte varför jag klagar. Visst, magin som funnits alla tidigare år är lite försvunnen, men jag har en familj som älskar mig omkring mig hela helgen och jag får vad jag önskar mig nästan alltid. Inte allt, men det som är viktigast brukar jag på något sätt få. Det finns så många som har det så mycket värre. Jag är verkligen aldrig nöjd, och det är inte okej. Jag måste lära mig att acceptera att min syster har ett eget liv och att hon inte kan vara hemma varje jul nu när hon har en pojkvän som också har en familj. Det är bara egoistiskt av mig att förvänta mig det.
Men trots allt detta gör det sjukt ont att inte ha henne hemma. Jag vet inte ens om jag kommer klara av att komma hem när hon kommer hit för att fira jul med familjen. Jag är rädd att det skulle kännas för fel.
tisdag 16 december 2008
Julkänslor och sjukhusbesök
Jag skrev egentligen allt det här igår kväll när jag kom hem, men det försvann på något sätt så det blir väl bara att göra om.
När jag vaknade vid fyratiden igår eftermiddag hade Anders ställt i ordning så att vi kunde klä julgranen! Jag har inte riktigt haft några julkänslor tidigare, men nu kom de igång. Jag blev så taggad på jul att jag skakade litegrann där när vi klädde granen och ställde fram tomtar.
Egentligen är vi båda uppväxta med att julgranen ska kläs dagen före julafton, men om vi ska hinna med lite jul här hemma också måste man ju passa på.
Hur som helst kom vi på att vi borde sätta nejlikor i apelsiner också, men eftersom vi inte hade varken nejlikor eller apelsiner och jag dessutom behövde hämta ut ett paket på posten så gick jag iväg till ålidhem centrum. Jag hittade allt jag skulle ha, och lite glögg som bonus, för att sen gå mot posten. När jag kom längst fram i kön och hade uppgett mitt nummer och allt sånt där tjafs så ramlade jag bara ihop. Jag svimmade inne på posten och lyckades dessutom ramla så jag slog bakhuvudet i ett gångjärn. När jag vaknade igen efter att ha varit borta ett par sekunder visste jag inte riktigt var jag var. Ena ögat såg lite suddigt och jag var rätt svag. Men de på posten ringde efter ambulans och jag ringde efter Anders.
Nu låter nog allt det här mycket hemskare än det egentligen var. Jag blödde lite i bakhuvudet, de fick klippa bort några hårstrån och sy två stygn, men det värsta var nog all väntetid. Jag var på posten vid kvart i sex och kom hem vid midnatt liksom. Det är ganska mycket väntetid. Men som tur var var ju som sagt Anders där med mig. Även om vi fick sämre och sämre humor allt eftersom tiden gick så fick det nog tiden att gå tre gånger så snabbt att han faktiskt var där med mig.
Man säger att släkten är värst, och visst det har sina poänger, men ibland är de riktigt, riktigt bra att ha också.
När jag vaknade vid fyratiden igår eftermiddag hade Anders ställt i ordning så att vi kunde klä julgranen! Jag har inte riktigt haft några julkänslor tidigare, men nu kom de igång. Jag blev så taggad på jul att jag skakade litegrann där när vi klädde granen och ställde fram tomtar.
Egentligen är vi båda uppväxta med att julgranen ska kläs dagen före julafton, men om vi ska hinna med lite jul här hemma också måste man ju passa på.
Hur som helst kom vi på att vi borde sätta nejlikor i apelsiner också, men eftersom vi inte hade varken nejlikor eller apelsiner och jag dessutom behövde hämta ut ett paket på posten så gick jag iväg till ålidhem centrum. Jag hittade allt jag skulle ha, och lite glögg som bonus, för att sen gå mot posten. När jag kom längst fram i kön och hade uppgett mitt nummer och allt sånt där tjafs så ramlade jag bara ihop. Jag svimmade inne på posten och lyckades dessutom ramla så jag slog bakhuvudet i ett gångjärn. När jag vaknade igen efter att ha varit borta ett par sekunder visste jag inte riktigt var jag var. Ena ögat såg lite suddigt och jag var rätt svag. Men de på posten ringde efter ambulans och jag ringde efter Anders.
Nu låter nog allt det här mycket hemskare än det egentligen var. Jag blödde lite i bakhuvudet, de fick klippa bort några hårstrån och sy två stygn, men det värsta var nog all väntetid. Jag var på posten vid kvart i sex och kom hem vid midnatt liksom. Det är ganska mycket väntetid. Men som tur var var ju som sagt Anders där med mig. Även om vi fick sämre och sämre humor allt eftersom tiden gick så fick det nog tiden att gå tre gånger så snabbt att han faktiskt var där med mig.
Man säger att släkten är värst, och visst det har sina poänger, men ibland är de riktigt, riktigt bra att ha också.
lördag 13 december 2008
Dita och fjärilar
Idag har jag fått två av de finaste julklapparna ever.
Jag och Agnes har firat vår egen lilla julafton idag eftersom vi inte kommer vara ens i samma del av landet vid jul. Vi har ju egentligen inte varit det någon jul tidigare heller, men jag vet inte. Det känns konstigare i år än det gjort tidigare. Det kanske är för att årets jul kommer bli väldigt konstig för mig över huvudtaget. Det är första året som min syster inte kommer vara hemma och många av mina älskade jultraditioner är ju, logiskt nog, hon en stor del av. Bara som exempel brukar vi baka pepparkakshus tillsammans. Dessa brukar bli väldigt ambitiösa. Vi har gjort allt ifrån rymdfärjor till pariserhjul och taj mahal. Det är något som kommer saknas otroligt mycket, och gör det svårt för mig att få någon riktig julkänsla, och jag tror inte någon riktigt förstått hur jobbigt jag tycker det är utom just Agnes. Som då kommer vara i Stockholm.
Menmen. Det var ju faktiskt inte det jag skulle prata om från början. Hela tanken med det här inlägget var ju att berätta för er, mina kära läsare, att jag haft en väldigt fin kväll. Vi bytte julklappar, lyssnade på lite julmusik och gjorde glass med saltlakrits. Glassen hann ju tyvärr inte frysa så vi kunde äta något annat än sås, men det är inte så petigt. Efter att ha ätit lite sås har vi ju faktiskt kvar glass till nästa gång hon är här. För mig är ju faktiskt det viktiga att vi hade kul tillsammans när vi gjorde den, och det hade då jag i alla fall.
Nu antar jag att ni är lite nyfikna på vad jag fick för julklappar som var så himla fina, så jag ska berätta det. Jag fick en bok och en tröja, men det var minsann inte vilken bok som helst, utan Dita von Teeses bok om burlesk och fetisch med hur många fina bilder och intressanta texter som helst. Det bara kliar i fingrarna på mig att börja läsa. Dita är nog en av mina allra största förebilder i livet. Hennes attityd är så sjukt fin.
Sen fick jag ju som sagt en tröja också. Det var en vit t-shirt med ett tryck hon gjort själv, nämligen texten "Hunger hurts but starving works". Den är helt underbar. Jag blir typ glad bara av att se den.
Nu kanske ni tänker "Jävla ätstörnings fetton, fattar ni inte att tröjor med sånna tryck bara gör saken värre?" men jag tror inte det. Jag vet att det handlar om självdistans och att kunna ta saker med ett skratt istället för att göra allting så mycket större än det faktiskt är. Huvudsaken är ju trots allt att man lär sig trivas med sig själv. Och Ditas bok är ju fan en handbok i att lära sig just det. Jag är bara så sjukt nöjd och glad just nu. Mat är nog bland de sista jag tänker på. Det är ett hälsotecken om något.
Jag och Agnes har firat vår egen lilla julafton idag eftersom vi inte kommer vara ens i samma del av landet vid jul. Vi har ju egentligen inte varit det någon jul tidigare heller, men jag vet inte. Det känns konstigare i år än det gjort tidigare. Det kanske är för att årets jul kommer bli väldigt konstig för mig över huvudtaget. Det är första året som min syster inte kommer vara hemma och många av mina älskade jultraditioner är ju, logiskt nog, hon en stor del av. Bara som exempel brukar vi baka pepparkakshus tillsammans. Dessa brukar bli väldigt ambitiösa. Vi har gjort allt ifrån rymdfärjor till pariserhjul och taj mahal. Det är något som kommer saknas otroligt mycket, och gör det svårt för mig att få någon riktig julkänsla, och jag tror inte någon riktigt förstått hur jobbigt jag tycker det är utom just Agnes. Som då kommer vara i Stockholm.
Menmen. Det var ju faktiskt inte det jag skulle prata om från början. Hela tanken med det här inlägget var ju att berätta för er, mina kära läsare, att jag haft en väldigt fin kväll. Vi bytte julklappar, lyssnade på lite julmusik och gjorde glass med saltlakrits. Glassen hann ju tyvärr inte frysa så vi kunde äta något annat än sås, men det är inte så petigt. Efter att ha ätit lite sås har vi ju faktiskt kvar glass till nästa gång hon är här. För mig är ju faktiskt det viktiga att vi hade kul tillsammans när vi gjorde den, och det hade då jag i alla fall.
Nu antar jag att ni är lite nyfikna på vad jag fick för julklappar som var så himla fina, så jag ska berätta det. Jag fick en bok och en tröja, men det var minsann inte vilken bok som helst, utan Dita von Teeses bok om burlesk och fetisch med hur många fina bilder och intressanta texter som helst. Det bara kliar i fingrarna på mig att börja läsa. Dita är nog en av mina allra största förebilder i livet. Hennes attityd är så sjukt fin.
Sen fick jag ju som sagt en tröja också. Det var en vit t-shirt med ett tryck hon gjort själv, nämligen texten "Hunger hurts but starving works". Den är helt underbar. Jag blir typ glad bara av att se den.
Nu kanske ni tänker "Jävla ätstörnings fetton, fattar ni inte att tröjor med sånna tryck bara gör saken värre?" men jag tror inte det. Jag vet att det handlar om självdistans och att kunna ta saker med ett skratt istället för att göra allting så mycket större än det faktiskt är. Huvudsaken är ju trots allt att man lär sig trivas med sig själv. Och Ditas bok är ju fan en handbok i att lära sig just det. Jag är bara så sjukt nöjd och glad just nu. Mat är nog bland de sista jag tänker på. Det är ett hälsotecken om något.
onsdag 10 december 2008
Sömnbrist och magkramp
Den här morgonen har varit den värsta på länge.
Jag har ju som jag skrivit tidigare börjat med en medicin som min doktor säger är samma som stilnoct, Zolpidem Actavis närmare bestämt, och jag somnar direkt av den. Det är jätteskönt att få sova hela nätter och vakna när väckarklockan ringer på morgonen så jag har i princip tackat gud för den hittills. Men i natt vaknade jag 03.45 och kunde inte somna om. Det gick bara inte. Min doktor har sagt att om det händer är det bara att ta en till, så det gjorde jag. Dock tyckte jag att det var konstigt att jag vaknade efter bara några timmar eftersom jag aldrig haft problem med det tidigare. Hursomhelst vaknade jag igen när klockan ringde vid sju, och hade den värsta huvudvärken jag haft på länge. Jag drog mig ur sängen och gick in på toaletten för att duscha och se om jag blev lite piggare av det, men precis när jag kom in genom toalettdörren vek jag mig. Jag hade så sjukt ont i magen att jag nästan satte mig ner där och då. Jag har haft kramp lite nu och då tidigare, men det här var ett av de värre fallen.
Nu tänker ni säkert att "jamen hon är ju ätstörd. Äter man inget på en vecka är det väl inte så jävla konstigt om man får kramp och ramlar ihop." men det konstiga är att jag har ju bestämt mig nu. Jag har äntligen bestämt mig för att bli frisk. Jag har ätit ordentligt i en vecka typ, så varför bråkar min kropp nu? Var det att jag tog för mycket medicin eller vad är problemet?
Nu har jag knappt klarat av att äta idag, mest för att jag knappt klarat att ta mig ur sängen, men tidigare har jag ju ätit! Jag borde inte straffas av min kropp för att jag börjat vara snäll med den igen! Eller borde jag inte äta mer? Min kropp har kanske vant sig vid att få ett äpple om dagen och tycker inte om att måsta ta hand om mer mat än så? Jag vet inte riktigt, men det känns inte så värt att vilja bli frisk igen om det är det här jag får som respons av min kropp.
Jag har ju som jag skrivit tidigare börjat med en medicin som min doktor säger är samma som stilnoct, Zolpidem Actavis närmare bestämt, och jag somnar direkt av den. Det är jätteskönt att få sova hela nätter och vakna när väckarklockan ringer på morgonen så jag har i princip tackat gud för den hittills. Men i natt vaknade jag 03.45 och kunde inte somna om. Det gick bara inte. Min doktor har sagt att om det händer är det bara att ta en till, så det gjorde jag. Dock tyckte jag att det var konstigt att jag vaknade efter bara några timmar eftersom jag aldrig haft problem med det tidigare. Hursomhelst vaknade jag igen när klockan ringde vid sju, och hade den värsta huvudvärken jag haft på länge. Jag drog mig ur sängen och gick in på toaletten för att duscha och se om jag blev lite piggare av det, men precis när jag kom in genom toalettdörren vek jag mig. Jag hade så sjukt ont i magen att jag nästan satte mig ner där och då. Jag har haft kramp lite nu och då tidigare, men det här var ett av de värre fallen.
Nu tänker ni säkert att "jamen hon är ju ätstörd. Äter man inget på en vecka är det väl inte så jävla konstigt om man får kramp och ramlar ihop." men det konstiga är att jag har ju bestämt mig nu. Jag har äntligen bestämt mig för att bli frisk. Jag har ätit ordentligt i en vecka typ, så varför bråkar min kropp nu? Var det att jag tog för mycket medicin eller vad är problemet?
Nu har jag knappt klarat av att äta idag, mest för att jag knappt klarat att ta mig ur sängen, men tidigare har jag ju ätit! Jag borde inte straffas av min kropp för att jag börjat vara snäll med den igen! Eller borde jag inte äta mer? Min kropp har kanske vant sig vid att få ett äpple om dagen och tycker inte om att måsta ta hand om mer mat än så? Jag vet inte riktigt, men det känns inte så värt att vilja bli frisk igen om det är det här jag får som respons av min kropp.
torsdag 4 december 2008
Nu är jag visst Berny också.
Jag har gått på sömnmedicin förut, typ i våras, men den har slutat ha effekt för mig. Det var nån mesig medicin som hette sonata och fungerade endast som insomningsmedicin. Om jag vaknade mitt i natten och inte kunde somna om fick jag ta en ny liksom.
Nu har jag två kvällar i rad inte lyckats somna av dem, så jag berättade det för min freja-kontakt och hon har i sin tur tagit upp det med läkaren på freja. Kan någon gissa vad jag kommer få istället?
Stilnoct. Det enda jag hört om den medicinen är ju att Berny tar den och att den tydligen är ganska stark. Samt att den i högre doser används mot psykoser. Det känns väl tryggt och bra?
Helt ärligt vet jag inte om jag ska skratta eller gråta. Det känns å ena sidan som att allting överdrivs, som att freja ser mig som sjukare än jag är typ, men å andra sidan känns det väldigt bra att de inte bagatelliserar det heller. Allt beror ju på hur jag ser på det. Om jag bestämmer mig för att inte göra det till ett problem blir det inte heller något.
Sen kan jag även uppdatera alla om min ätstörning; Jag har bestämt mig för att den fan i mig inte ska få vinna över mig. Det har inte varit något enkelt beslut, men när vi började prata om min praktik som jag ska ha i vår så kom jag fram till att jag inte kommer orka med den om jag inte skärper mig. Så nu jävlar. Jag ska äta och jag ska inte låta ångesten vinna. Den är inte värd det. SÅDESÅ!
Nu har jag två kvällar i rad inte lyckats somna av dem, så jag berättade det för min freja-kontakt och hon har i sin tur tagit upp det med läkaren på freja. Kan någon gissa vad jag kommer få istället?
Stilnoct. Det enda jag hört om den medicinen är ju att Berny tar den och att den tydligen är ganska stark. Samt att den i högre doser används mot psykoser. Det känns väl tryggt och bra?
Helt ärligt vet jag inte om jag ska skratta eller gråta. Det känns å ena sidan som att allting överdrivs, som att freja ser mig som sjukare än jag är typ, men å andra sidan känns det väldigt bra att de inte bagatelliserar det heller. Allt beror ju på hur jag ser på det. Om jag bestämmer mig för att inte göra det till ett problem blir det inte heller något.
Sen kan jag även uppdatera alla om min ätstörning; Jag har bestämt mig för att den fan i mig inte ska få vinna över mig. Det har inte varit något enkelt beslut, men när vi började prata om min praktik som jag ska ha i vår så kom jag fram till att jag inte kommer orka med den om jag inte skärper mig. Så nu jävlar. Jag ska äta och jag ska inte låta ångesten vinna. Den är inte värd det. SÅDESÅ!
måndag 1 december 2008
Jag önskar jag var trött.
Tänk dig att inte sova på nåt dygn och sen sova och sova och sova i typ tjugo timmar. Det är mnitt liv just nu. Ikväll fick jag nog och plockade fram min gamla vän sonata, ni vet min insomningsmedicin, men lik förbannat sitter jag här. Den enda skillnaden är att jag har jävligt roligt ust nu. Jag började nyss gapskratta helt utan anledning, och jag vet, det är troligtvis jävligt mycket placebo, men i alla fall. Jag kan inte sova ens med medicin. Älskar livet just nu, kommer nog inte att göra det imorgon. Varför sätter jag mig i sånna här situationer? Det är väl ändå jävligt korkat. Jag borde kunna hantera livet lika bra som någon annan, men inte fan är det så. Jag kan inte ens sova eller äta. HEHEHEHE älskar mig själv för att jag kan göra världens enkalste grejer till något destruktivt. Vad är mest naturligt? Jo, att äta, sova, dricka och föröka sig. Jag har lyckats få alla de grejerna till något destruktivt, hur fan kan man lyckas bättre med livet än mig? Visst, jag dricker inte för mycket längre, och jag använder inte sex till något destruktivt längre, men maten och sömnen är så destruktiva de kan bli. Sjuuuuuuuuuuukt bra av mig. EHE. IUnte. För att inte tala om min lilla fylleperiod. Det är inte så jävla nyttigt att supa två-tre gånger i veckan en hel jävla termin. Hur lyckades jag ens orka det? Jag kommer fan aldrig bli frisk.
Tänk dig att inte sova på nåt dygn och sen sova och sova och sova i typ tjugo timmar. Det är mnitt liv just nu. Ikväll fick jag nog och plockade fram min gamla vän sonata, ni vet min insomningsmedicin, men lik förbannat sitter jag här. Den enda skillnaden är att jag har jävligt roligt ust nu. Jag började nyss gapskratta helt utan anledning, och jag vet, det är troligtvis jävligt mycket placebo, men i alla fall. Jag kan inte sova ens med medicin. Älskar livet just nu, kommer nog inte att göra det imorgon. Varför sätter jag mig i sånna här situationer? Det är väl ändå jävligt korkat. Jag borde kunna hantera livet lika bra som någon annan, men inte fan är det så. Jag kan inte ens sova eller äta. HEHEHEHE älskar mig själv för att jag kan göra världens enkalste grejer till något destruktivt. Vad är mest naturligt? Jo, att äta, sova, dricka och föröka sig. Jag har lyckats få alla de grejerna till något destruktivt, hur fan kan man lyckas bättre med livet än mig? Visst, jag dricker inte för mycket längre, och jag använder inte sex till något destruktivt längre, men maten och sömnen är så destruktiva de kan bli. Sjuuuuuuuuuuukt bra av mig. EHE. IUnte. För att inte tala om min lilla fylleperiod. Det är inte så jävla nyttigt att supa två-tre gånger i veckan en hel jävla termin. Hur lyckades jag ens orka det? Jag kommer fan aldrig bli frisk.
fredag 28 november 2008
Nya manier
Vad gör man när man inte längre kan få lämnas ifred av sina tankar med hjälp av svält? Vad gör man när saker och ting börjar hinna ifatt ändå? Jag vet inte vad din lösning skulle vara, men min var tydligen städning. För er som varit hemma hos mig och vet hur hemskt mitt rum såg ut kan jag ju bara säga så mycket som att det är helt städat. Varenda låda, vartenda klädesplagg. Allt är där det ska vara. Även om det innebar tvätten för de flesta av mina kläder. Jag har möblerat om, plockat och grejat och dammsugit och allt. Dammtorkat till och med. Och inte nog med det heller, jag har dessutom kört typ fyra diskmaskiner och två tvättmaskiner. Jag har blivit frustrerad av att jag inte kunnat dammsuga eftersom jag inte vill väcka någon, och jag har varit lite orolig för att skramla för högt med porslinet. Men jag har städat och dammtorkat och skurat hela natten. Verkligen hela natten. Jag tog en eller två rökpauser, men inte mer. Jag tror inte att jag hade klarat av alltihopa om tankarna hunnit ifatt. Men vad ska jag nu göra nästa gång det behövs? Då kommer jag ju inte kunna storstäda lägenheten. Måste jag hetsäta då? Eller hur fan löser man det på ett bra sätt? Jag behöver en flyktväg, men jag vet inte hur det ska gå till.
Hur löser normala människor sånt här? Eller flyr de inte? Är de så starka att de bara kan se på sina motgångar och säga "Det här klarar jag!"? För i sånna fall vill jag nästan ge upp, ta livet av mig och återfödas som någon normal. Jag menar, jag har ju inte större problem än någon annan egentligen, jag har bara svårare att handskas med dem. I alla fall efter vad det verkar som.
Hur löser normala människor sånt här? Eller flyr de inte? Är de så starka att de bara kan se på sina motgångar och säga "Det här klarar jag!"? För i sånna fall vill jag nästan ge upp, ta livet av mig och återfödas som någon normal. Jag menar, jag har ju inte större problem än någon annan egentligen, jag har bara svårare att handskas med dem. I alla fall efter vad det verkar som.
torsdag 27 november 2008
Att vara eller inte vara frisk.
Nu har jag varit på Freja igen. Den här veckans läxa blev att fundera över vad jag har för motivation.
Jag vet att jag har jävligt mycket motivation till både att gå ner i vikt och att bli frisk, men jag har ärligt talat ingen aning om vad jag vill mer. Jag försöker skriva listor med för- och nackdelar med ätstörningen, men jag kommer ingen vart. Rent logiskt vet jag ju att det är jävligt kasst med ätstörningar, jag vet att jag inte kommer orka med mitt liv i längden om jag inte äter. Men samtidigt känner jag mig ju inte så sjuk.
Min freja-tant sa att min lägsta hälsosamma vikt, enligt bmi, är 57. Hur fan kan jag vara underviktig om jag väger hela 56 kilo? Alltså, jag väger inte det nu, jag väger mer, men ändå. 56 kilo är ändå inte så lite att jag borde vara ohälsosamt smal. Jag kommer ju inte att få ens små bröst bara av att tappa så lite i vikt. Hur kan det vara ohälsosamt? Och hur ska jag kunna bli frisk när jag ser såhär på det? Vill jag ens bli frisk? Jag vill vilja. Hur ska jag kunna veta vad jag vill ens? Om någon har tips på hur jag ska ta reda på om jag vill bli frisk eller inte så är jag tacksam.
Jag vet att jag har jävligt mycket motivation till både att gå ner i vikt och att bli frisk, men jag har ärligt talat ingen aning om vad jag vill mer. Jag försöker skriva listor med för- och nackdelar med ätstörningen, men jag kommer ingen vart. Rent logiskt vet jag ju att det är jävligt kasst med ätstörningar, jag vet att jag inte kommer orka med mitt liv i längden om jag inte äter. Men samtidigt känner jag mig ju inte så sjuk.
Min freja-tant sa att min lägsta hälsosamma vikt, enligt bmi, är 57. Hur fan kan jag vara underviktig om jag väger hela 56 kilo? Alltså, jag väger inte det nu, jag väger mer, men ändå. 56 kilo är ändå inte så lite att jag borde vara ohälsosamt smal. Jag kommer ju inte att få ens små bröst bara av att tappa så lite i vikt. Hur kan det vara ohälsosamt? Och hur ska jag kunna bli frisk när jag ser såhär på det? Vill jag ens bli frisk? Jag vill vilja. Hur ska jag kunna veta vad jag vill ens? Om någon har tips på hur jag ska ta reda på om jag vill bli frisk eller inte så är jag tacksam.
onsdag 26 november 2008
De magiska siffrorna
Vad är det med de där små krumelurerna? De har all kontroll i mitt liv just nu.
Jag sov ingenting i natt, men när jag på morgonen gick och duschade vägde jag mig som vanligt, och jag hade gått ner. Lyckan var total, och att jag även hade gott om tid att sminka mig och göra mig klar för en gångs skull var ju rätt najs också. Så jag kom till skolan på gott humör. Några av mina klasskompisar hade sett våra godisbilder och gav mig komplimanger för dem, i slutet av dagen var det till och med en som sa att jag såg väldigt bra ut idag. Jag var glad och nöjd med mig själv när jag kom på att jag behövde nya byxor efter att de jag gillat mest tidigare gått sönder.
Jag provade och provade. Det enda paret efter det andra, och inga passade. Mina gamla var strl 29, så jag tänkte att 29or borde jag ju rent logiskt sett kunna ha, men inte ett enda jävla par var stora nog. Jag klarar verkligen inte av att gå upp en storlek. Att gå upp är ju att gå baklänges i utvecklingen ifrån vad jag vill! Jag vill kunna ha vilka jävla byxor som helst! Inte någon elefantstorlek. Jag må vara irrationell, men dagens shoppingtur slutade med att jag köpte ett måttband och åkte hem. Jag hatar verkligen mig själv och min kropp mer än någonsin just nu. Jag vet inte vad jag ska göra av mig själv. Jag vill skrika och slå och gråta och bara hata, hata, hata! Men jag kan inte ens göra något av dem. Jag vill äta tills jag spyr så jag slipper tänka på det här mer, men jag vet att om jag gör det kommer bara alltihopa tillbaka och jag kommer gå upp mer. Jag kommer måsta köpa ett par mjukisbyxor i strl 52 och aldrig ha något annat på mig. Jag vet verkligen inte vad jag ska göra av mig själv just nu.
Och allt detta på grund av några jävla siffror.
Jag sov ingenting i natt, men när jag på morgonen gick och duschade vägde jag mig som vanligt, och jag hade gått ner. Lyckan var total, och att jag även hade gott om tid att sminka mig och göra mig klar för en gångs skull var ju rätt najs också. Så jag kom till skolan på gott humör. Några av mina klasskompisar hade sett våra godisbilder och gav mig komplimanger för dem, i slutet av dagen var det till och med en som sa att jag såg väldigt bra ut idag. Jag var glad och nöjd med mig själv när jag kom på att jag behövde nya byxor efter att de jag gillat mest tidigare gått sönder.
Jag provade och provade. Det enda paret efter det andra, och inga passade. Mina gamla var strl 29, så jag tänkte att 29or borde jag ju rent logiskt sett kunna ha, men inte ett enda jävla par var stora nog. Jag klarar verkligen inte av att gå upp en storlek. Att gå upp är ju att gå baklänges i utvecklingen ifrån vad jag vill! Jag vill kunna ha vilka jävla byxor som helst! Inte någon elefantstorlek. Jag må vara irrationell, men dagens shoppingtur slutade med att jag köpte ett måttband och åkte hem. Jag hatar verkligen mig själv och min kropp mer än någonsin just nu. Jag vet inte vad jag ska göra av mig själv. Jag vill skrika och slå och gråta och bara hata, hata, hata! Men jag kan inte ens göra något av dem. Jag vill äta tills jag spyr så jag slipper tänka på det här mer, men jag vet att om jag gör det kommer bara alltihopa tillbaka och jag kommer gå upp mer. Jag kommer måsta köpa ett par mjukisbyxor i strl 52 och aldrig ha något annat på mig. Jag vet verkligen inte vad jag ska göra av mig själv just nu.
Och allt detta på grund av några jävla siffror.
tisdag 25 november 2008
Sömn, sömn, sömn.
Är det inte maten jag inte kan kontrollera så är det något annat. Jag tror att jag sov 14-15 timmar ungefär i natt. Hur fasen kan man sova 14-15 timmar på en natt? Det är ju verkligen hur länge som helst. Jag vaknade iofs vid midnatt ungefär och gick från soffan där jag råkade somna till min säng, men annars har jag som sovit hela tiden. Sömn, sömn, sömn. Eftersom jag är jag ska jag såklart överdramatisera och analysera det här nu.
Jag har börjat fundera på om jag försöker sova bort mina problem. Liksom, om jag inte är vaken känner jag ju inte av det jobbiga. Och jag blir dessutom inte hungrig, och kommer därför inte heller att äta. Om jag skulle sova några dygn skulle jag säkert tappa en massa vikt. Viktförlusten i sig kommer också att göra att jag inte känner av mina problem lika mycket, eftersom jag kommer vara glad över att min vikt gått ned en del. Vilka problem för övrigt? Jag tror att jag redan förträngt de flesta. Nu när jag tänker på saken kan jag inte komma på ett enda konkret problem. Någon som kan påminna mig om något så jag kan sluta förtränga det och börja jobba på det? Eller nej, förresten. Låt mig leva i förnekelse så jag kan få åtminstone tro att jag är lycklig.
Jag har börjat fundera på om jag försöker sova bort mina problem. Liksom, om jag inte är vaken känner jag ju inte av det jobbiga. Och jag blir dessutom inte hungrig, och kommer därför inte heller att äta. Om jag skulle sova några dygn skulle jag säkert tappa en massa vikt. Viktförlusten i sig kommer också att göra att jag inte känner av mina problem lika mycket, eftersom jag kommer vara glad över att min vikt gått ned en del. Vilka problem för övrigt? Jag tror att jag redan förträngt de flesta. Nu när jag tänker på saken kan jag inte komma på ett enda konkret problem. Någon som kan påminna mig om något så jag kan sluta förtränga det och börja jobba på det? Eller nej, förresten. Låt mig leva i förnekelse så jag kan få åtminstone tro att jag är lycklig.
söndag 23 november 2008
Intrig
Den här helgen har jag haft besök av en gammal barndomsvän, Ingrid, och igår hamnade vi på en fest på ersboda tillsammans med mitt gamla kompisgäng ifrån Umeå. Efter ett tag hamnade jag i en diskussion om en annan väns kärleksliv och det innehöll en del intriger. Ännu senare kom en annan vän och berättade om en intrig som jag var del av utan att ens ha förstått det, så när jag sen kom hem på kvällen och skulle försöka förklara för Ingrid vad jag var så distraherad av började jag fundera på det här med intriger.
Vad vore vår gemenskapskrets utan intriger? Skulle vi alla egentligen må bättre av att säga tack och hej och börja om på olika håll, eller är det viktigt att ha folk omkring sig som hängt med genom allt? För vad som är säkert är ju i alla fall att det komplicerar. Vad man däremot måste tänka på är vad alternativet är, och om det är värt det. Just nu känner jag att jag har vissa relationer som nog bara tynger ner mig, men å andra sidan finns det ju så många som är värda att ha haft intriger med. Även om vi inte alltid varit på samma sida.
Jag kom väldigt väl ihåg när jag hade varit dum emot Viola till exempel. Vi var som inte.. sams på ganska länge, men nu är allt lika bra som någonsin tidigare, och jag skulle inte kunna tänka mig att inte ha henne i mitt liv mer. Samma sak gäller vissa andra, medans ytterligare andra känns falska eller lite egoistiska tack vare gamla händelser.
Jag vet inte om jag tycker om att ha så mycket historik med alla eller inte. Det innebär ju att de känner mig, men samtidigt innebär det ju att de förväntar sig något av mig. Det är kanske inte så att någon förväntar sig saker som jag inte kan uppfylla, men det förväntar sig något. Man har inte samma frihet att vara vem som helst. Ibland vore det skönt att kunna göra något som är helt "fel", men jag vet inte. Jag vet inte ens om jag skulle kunna göra något som inte passar ihop med min karaktär ändå. Jag borde kanske inte ens tänka på det eftersom det inte är något alternativ.
Vad vore vår gemenskapskrets utan intriger? Skulle vi alla egentligen må bättre av att säga tack och hej och börja om på olika håll, eller är det viktigt att ha folk omkring sig som hängt med genom allt? För vad som är säkert är ju i alla fall att det komplicerar. Vad man däremot måste tänka på är vad alternativet är, och om det är värt det. Just nu känner jag att jag har vissa relationer som nog bara tynger ner mig, men å andra sidan finns det ju så många som är värda att ha haft intriger med. Även om vi inte alltid varit på samma sida.
Jag kom väldigt väl ihåg när jag hade varit dum emot Viola till exempel. Vi var som inte.. sams på ganska länge, men nu är allt lika bra som någonsin tidigare, och jag skulle inte kunna tänka mig att inte ha henne i mitt liv mer. Samma sak gäller vissa andra, medans ytterligare andra känns falska eller lite egoistiska tack vare gamla händelser.
Jag vet inte om jag tycker om att ha så mycket historik med alla eller inte. Det innebär ju att de känner mig, men samtidigt innebär det ju att de förväntar sig något av mig. Det är kanske inte så att någon förväntar sig saker som jag inte kan uppfylla, men det förväntar sig något. Man har inte samma frihet att vara vem som helst. Ibland vore det skönt att kunna göra något som är helt "fel", men jag vet inte. Jag vet inte ens om jag skulle kunna göra något som inte passar ihop med min karaktär ändå. Jag borde kanske inte ens tänka på det eftersom det inte är något alternativ.
torsdag 20 november 2008
Dagens tips
Dagens tips, dagens tips, nananana dagens tips!
Dagens tips! Om du funderar på att testa knark vill jag höja ett varningens finger!
Idag har jag och Agnes fotat knark. Iaf det som jag knarkar mest.
Det är ju så att vi har försökt få godiset att se ut som vanligt knark, visst, men faktum är ju att godiset i sig är knark för mig. Ingenting gör mig gladare än att inte äta det förutom att trycka i mig alltihopa på tio sekunder. Dock är det ju som allt knark något som gör mig ledsen och förtstörd i längden. Jag undrar vad som är värst egentligen, hasch eller socker. För mig känns det fan som att socker är värre, men jag vet väl egentligen att det inte är lika skadligt.
Vad är viktigare, att det är nyttigt för kroppen eller själen? För min själ och mentala hälsa tror jag nästan att hasch vore nyttigare. Inte för att det innebär att det är nyttigt, eller något jag tänker hålla på med, men ändå. Kan du tänka dig att knark kan vara bättre än mat på vissa sätt? FÅR man ens tänka så idag? Eller ska man lyssna på vad man blivit påtvingad från barnsben och se knark som något som bara har nackdelar? Jag menar, om det verkligen BARA hade varit dåligt hade ju ingen hållit på med det. Men vad är det egentligen som gör att vissa tycker det är värt det? Jag kan bara anta att det är korttidseffekten. Flykten från verkligheten man får i några timmar. Är vi så desperata idag att något som hjälper en att fly i några timmar är värt konsekvenserna det får i längden? Jag vet att jag är det. Jag använder inte narkotika, men det är ju ändå lika illa att använda mat på samma vis. Det ger samma ångest efter att ruset avtar, och jag kan fly lika långt. Är jag som vilken knarkare som helst?
onsdag 19 november 2008
Dagens djupa tankar
Varför är det så svårt att uppnå balans?
Jag har ingen aning om hur mycket man SKA äta. Antingen blir det ingenting eller så trycker jag i mig två påsar chips och ser alltihopa gå raka vägen till magen. Det här vet väl i princip alla om mig, men vet ni även att det gäller allt annat i mitt liv? Antingen har jag så mycket smink att det är som en mask, eller så har jag inget. Jag gömmer mig varje dag, antingen i bakgrunden eller i strålkastarljuset. Jag står aldrig däremellan, där folk faktist ser mig på riktigt. Jag kan fortsätta och fortsätta hur länge som helst med mitt obalanserade liv, men det blir nog inte så intressant, så istället frågar jag mig själv varför. Varför är det så svårt att hitta balansen?
Är det för att man är rädd att bli sårad om man faktist försöker på riktigt? Eller är det verkligen för att man inte vet hur man ska göra? För helt ärligt, hur svårt kan det vara? Alla andra klarar ju av det. Eller är det bara något jag tror för att ingen vågar erkänna hur obalanserad man är? Jag tror i alla fall att det för mig är någon sorts skyddsmekanism, för om man alltid överdriver eller inte gör något alls så kan man aldrig misslyckas. För att misslyckas går ju inte. Jag klarar inte av misslyckanden, det går bara inte. Inte om jag väl försöker. Jag är för rädd. Jag är rädd för allt. Jag är rädd för att folk ska skratta åt mig, jag är rädd för att folk ska prata om mig, jag är rädd för att de inte ska prata om mig och mest av allt är jag rädd för att en dag se mig i spegeln och inse att hela jag är ett misslyckande.
Jag har ingen aning om hur mycket man SKA äta. Antingen blir det ingenting eller så trycker jag i mig två påsar chips och ser alltihopa gå raka vägen till magen. Det här vet väl i princip alla om mig, men vet ni även att det gäller allt annat i mitt liv? Antingen har jag så mycket smink att det är som en mask, eller så har jag inget. Jag gömmer mig varje dag, antingen i bakgrunden eller i strålkastarljuset. Jag står aldrig däremellan, där folk faktist ser mig på riktigt. Jag kan fortsätta och fortsätta hur länge som helst med mitt obalanserade liv, men det blir nog inte så intressant, så istället frågar jag mig själv varför. Varför är det så svårt att hitta balansen?
Är det för att man är rädd att bli sårad om man faktist försöker på riktigt? Eller är det verkligen för att man inte vet hur man ska göra? För helt ärligt, hur svårt kan det vara? Alla andra klarar ju av det. Eller är det bara något jag tror för att ingen vågar erkänna hur obalanserad man är? Jag tror i alla fall att det för mig är någon sorts skyddsmekanism, för om man alltid överdriver eller inte gör något alls så kan man aldrig misslyckas. För att misslyckas går ju inte. Jag klarar inte av misslyckanden, det går bara inte. Inte om jag väl försöker. Jag är för rädd. Jag är rädd för allt. Jag är rädd för att folk ska skratta åt mig, jag är rädd för att folk ska prata om mig, jag är rädd för att de inte ska prata om mig och mest av allt är jag rädd för att en dag se mig i spegeln och inse att hela jag är ett misslyckande.
Början på slutet
Idag har jag bestämt mig för att börja blogga på riktigt.
Jag hade väldigt mycket kramp i magen när jag vaknade i morse, så dagen har spenderats i min säng fram tills jag skulle på Freja. Där började vi prata om att jag är rätt kass på att ta tid för mig själv och tänka på vad jag faktist vill och tror på. Så här tänkte jag lägga ner lite tid på mina tankar och åsikter om livet. Även om det innebär att jag måste pressa mig till det i början. Minst två inlägg i veckan ska bli mitt mål.
Jag hade väldigt mycket kramp i magen när jag vaknade i morse, så dagen har spenderats i min säng fram tills jag skulle på Freja. Där började vi prata om att jag är rätt kass på att ta tid för mig själv och tänka på vad jag faktist vill och tror på. Så här tänkte jag lägga ner lite tid på mina tankar och åsikter om livet. Även om det innebär att jag måste pressa mig till det i början. Minst två inlägg i veckan ska bli mitt mål.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
Inlägg
