lördag 31 januari 2009

Jag hatar människor.

Det är fan dags för isolering igen.

Jag orkar inte med allt längre. Jag har varit så sjukt glad och på rätt spår sen nyår, och på en enda kväll känns det som att allt bara dragits bort från under mina fötter och världen är upp och ner igen. Jag tycker ju så mycket om er alla men jag klarar fan inte av något längre. Jag räcker inte till, kan inte göra något åt att människor mår dåligt eller att alla bara söker bekräftelse på tusen olika sätt. Jag vet att jag kanske inte är bättre, jag söker ju fan uppmärksamhet och bekräftelse bara genom att skriva det här, men på kvällens fest ville jag nästan bara spy.

Allt var precis som vanligt. Vissa dansar halvnakna, vissa försöker hångla med allt som rör sig, vissa super tills de inte riktigt kan stå upp och vissa bara snear. Det räcker nu. Jag önskar jag orkade mer, men jag gör inte det. Den här kvällen var egentligen inte värre än någon annan, men jag är annorlunda nu. Jag behöver måtta, jag behöver välmående. Jag behöver något nytt. Jag vill bara bli fri från mitt förflutna och börja om igen.

Min psykolog skulle nog säga att jag flyr från mina problem igen, men vad gör man när allt känns för tungt för att man ska kunna hantera det? Nu ska ni inte tro att jag börjat med min ätstörning igen, för nu jävlar är det slut med den. Jag orkar inte längre. Jag ska bara strunta i allt, begrava mig i min säng och bli tjock. Tjoho! Ha ett bra liv allihopa.

2 kommentarer:

Ingrid sa...

Glöm aldrig orden du själv har sagt, tappar du bort mig i vimlet står jag bakom dej.
Puss gumman

SaraGrön sa...

Hahaha åh, sötnos! "Om vi förlorar varandra här i vimlet, minns att jag står bakom dig" är det ju :* Winnerbäck sa det så bra att jag inte försökte hitta på någon egen formulering.