Mat, mat och åter igen mat.

Det fortsätter gå bra för mig. Jag är glad, skolan känns okej, och maten går bättre än någonsin. Jag har nu två dagar i rad känt mig sugen på godis, men trots detta lyckats gå förbi godishyllorna och tänkt att jag inte behöver det. Eller nej förresten, känt att jag inte behövt det! För jag har faktiskt alltid vetat i den logiska delen av mig att jag inte behöver godis eller chips eller glass eller vad det nu är jag är sugen på, men nu kände jag det också.

Jag är en känslomänniska. Kanske inte så impulsiv som känslomänniskor brukar vara, men i slutändan följer jag trots allt alltid min magkänsla. Det kan vara väldigt bra, men samtidigt hade jag nog aldrig fått någon ätstörning eller ens blivit så depressiv om jag hade använt den logiska hjärnhalvan när jag gör mina beslut. Men hade jag varit jag om jag gjort så? Hade jag levt mitt liv fullt ut, utan ånger? Jag tror verkligen inte det. Jag kan inte tänka mig att någon som inte följer sitt hjärta och gör det som känns bäst kan känna sig nöjd och lycklig. Visst, det skulle kanske vara ett enklare liv, men jag väljer att leva efter en gammal klyscha; "Jag ångrar hellre något jag gjort än något jag inte gjort."

Det största problemet med att vara en känslomänniska är nog att man har mindre kontroll. Att leva efter sina känslor innebär ju trots allt att leva efter något som är väldigt svårt att förutspå och kontrollera. Jag har knappt någon kontroll över vad jag vill ens. Men jag klagar inte. Inte just nu i alla fall. Just nu är det ju trots allt bara positivt. Mitt humör är på topp och livet leker. Jag vill inte ens ha min gamla drog och jag är omgiven av människor jag bryr mig om, älskar och som älskar mig. Lyckan är nästan komplett.